Forumet - Problem.

Problem.

339 0 5
Är väldigt förbannad just nu för allt jag skrivit redan raderats två gånger, så är här för att skriva om allt igen.

Jag har ett problem som ingen verkar ha stött på förut. Det känns iallafall som det för ingen förstår när jag försöker förklara någonting. Folk som står mig nära börjar tycka att jag är sinnessjuk som bara hittat på något “lustigt” om mig själv. Ett problem som förföljer mig i mina tankar varje dag från och med när jag går upp på morgonen till när jag ska gråta mig till sömns igen på natten. Det har gått så långt att jag inte har någon lust att leva. Jag orkar inte gå utan glädje varje dag, i flera månader.
För att du ska förstå grund och botten till problemet så är jag 12 år. Där försvann säkert allvaret för dig. Men även hur dumt det än låter så ber jag dig att ta mig på allvar.

Jag kom in i puberteten för cirka 3 år sedan. Och fick min mens för cirka 1 år sedan. Det känns som att min kropp inte utvecklats sen jag var 10 år. Eller snarare sagt, det känns inte så utan det är så. Jag vet att det är så för att jag spenderar minst 2 timmar framför spegeln varje dag för att mäta varje liten millimeter som är fel på min kropp, hitta alla fel och sedan testa olika vinklar för att sedan göra mig själv att må ännu sämre. Skulle kunna skriva en 500 sidors bok som bara handlar om alla fel på min kropp. “alla kroppar är unika” som folk brukar säga för att muntra upp en funkar inte längre på mig. Kan börja med mina axlar. Har aldrig hört en tjej ha komplex över sina axlar. Men mina är små och byggda som de är på en 8 åring. Inte ens de outvecklade tjejerna i min klass har lika små och “uppåtlutande” axlar som mig. Kan säga att hela min överkropp inte utvecklats sen jag kom in i puberteten. Och det är ett rent helvete för mig. Sen har jag mina bröst. Som jag inte tänker på så jätteofta för att jag accepterat att de alltid kommer vara små för att jag fått min mens för ett tag sen och då kan de inte bara bli skit stora helt plötsligt. Det går i min släkt så jag vet anledningen till det hela. Men mina pinnsmala ben, små höfter och min breda midja. Jag fattar inte hur jag inte kan ha fått en “tonårings kropp” än efter har varit i puberteten så länge. Den lyckliga tjejen som jag var en gång i tiden skulle inte kunna föreställa sig att se mig själv så här just nu. Men varför? tänker ni säkert. Varför bryr du dig? Varför spelar det ens någon roll för en 12 åring? Anledningen till det hela är att min mentala ålder kanske ligger någonstans vid 16 år. Tänker alltså inte som en 12 årig flicka och mina känslor är annorlunda också. Det låter riktigt jävla dumt, jag vet. Har alltså ingen vän i min ålder längre. Vill inte ha det heller så bryr mig inte. Men jag kan inte skaffa äldre umgänge för att jag ser så liten och omogen ut. “insidan räknas” men inte när man är blyg för då vet ingen det riktiga jag. Och eftersom det är en viktig del av mitt liv så vill jag ha en kärleksrelation mer än något annan. Men isåfall så är mitt utseende ännu viktigare. Så kan fortsätta drömma om det. Vet att det inte kommer vara såhär för alltid och att finns en framtid, men jag lever tyvärr just nu och tänker bara på vad som hände igår och allt innan det. Vill bara försvinna för har inget att leva för. Skulle kunna spendera min tid genom att skriva 2 trådar till som en fortsättning men det här blev väldigt långt. Ignorera min stavning om ni kan. Och tack för att ni tog er tid att läsa. Nu i efterhand när jag läst igenom det här så vet jag inte om det är rätt ställe att söka hjälp på men det här är den enda hjälpen som jag kan få.


Spana också in:

Du är 12 år och även fast du redan fått mens för ett tag sen så är inte ens 13 än iaf inte biologiskt. Du har SÅ mycket som kommer utvecklas. Jag vet att det känns jobbigt just nu jag mår själv inte så bra just nu och har saker på min kropp som jag också helst hade ändrat på. Det enda jag gör är o tänka framåt. Man får försöka flyta på i livet tills ens tid kommer om du fattar vad jag menar. För alla e osäkra o de flesta e lite blyga när man e 12. Du kommer utvecklas så mycket både fysiskt och mentalt även fast du känner dig äldre mentalt. Vilket jag inte tvivlar på att du är. Skolan och tonåren e som en lång mörk tunnel men när den e slut så kommer vi kunna jobba med vad vi vill o forma våra liv. Hitta någon som faktiskt älskar en. Nytt umgänge som man känner att man trivs i. Känner igen mig så mycket i dig o kan ju ba säga håll ut och du e inte ensam om o känna såhär. Kram<3
Du är 12 år, långt ifrån färdigutvecklad. De allra flesta hamnar i den obalansen där kroppen är helt oproportionell innan man växer ikapp och jämnar ut sig. Tycker du ska prata med skolsyster om hur du känner. Eller prata med någon överhuvudtaget för det låter inte som att du mår bra. Följer du växtkurvan så stämmer allting. Ge det lite tid bara.