Helu ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Jag har återkommande perioder av deppresion, får hopplöshetskänslor, känner inte lika starka känslomässiga anknytningar som jag normalt gör till personer som står mig väldigt nära (familj, vänner). Jag tycker inte om mig själv under dessa perioder, får ett mycket självkritiskt tänkande, enormt dålig självkänsla och självförtroende. Jag får också svårt att prata med människor, även om de står mig nära, jag vet inte vad jag ska säga och blir stressad när jag pratar med någon och vill helst dra mig ifrån.
Att vara social är väldigt obehagligt för mig under dessa perioder. Det blir också mycket jobbigt för mig att vara på platser med mycket människor. Känner också till viss grad en kognitiv nedsättning och känner mig "dåsig" mentalt, känns som att något bedövar mitt sinne så att säga, minskar min intellektuella, verbala och kognitiva förmåga.
Sen har jag också perioder som är tvärtom, raka motsatsen till ovanstånende problem. Jag mår jätte bra, är social, har självförtroende, etc. allting är bra helt enkelt. Under dessa perioder känner jag mig som mig själv och allting är super.
Sen kan jag också ha likgiltiga perioder, där jag känner mig känslolös, inget spelar någon roll, känner ingen aknytning eller intresse för någonting.
Har funderingar på om det kan röra sig om bipolär sjukdom eller något? ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Det är inte riktigt så fruktansvärt illa som det låter, jag blir inte sjukligt super deppig eller totalt likgiltig eller så, men det är ungefär såhär mer eller mindre. Det är tillräckligt för att jag ska inse att någonting inte riktigt är som det ska. Kan tillägga att ingen märker någon vidare skillnad på mig, även om jag själv upplever en stor skillad.
Thx! ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Vi är inte doktorer här, man ska aldrig diagnostisera sig själv. Jag tycker du borde gå till psykolog och prata, både när du mår dåligt och bra, så att den personen kan utreda om du lider av någonting.
Grief:
Vi är inte doktorer här, man ska aldrig diagnostisera sig själv. Jag tycker du borde gå till psykolog och prata, både när du mår dåligt och bra, så att den personen kan utreda om du lider av någonting.
¨
Ja nej, är medveten om det. Men tänkte om någon möjligtvis känner igen sig, eller känner någon som upplever samma sak.
Jag letar självklart inte efter en diagnos, utan synpunkter på det hela.
Majkie2:
Känner också till viss grad en kognitiv nedsättning och känner mig "dåsig" mentalt, känns som att något bedövar mitt sinne så att säga, minskar min intellektuella, verbala och kognitiva förmåga.
!
Känner igen mig till hundra procent. Jag har depression och social fobi diagnostiserat och känner mig i princip aldrig pigg i skallen. Allt är en dimma när det är som värst: jag orkar helt enkelt inte tänka och prata ordentligt, framför allt inte utförligt - ofta tvingas jag konstruera det jag ska förmedla med enstaka ord i taget eftersom min kognitiva förmåga strejkar totalt. Att skriva går bättre, men det beror ju på att jag för det mesta har god tid på mig att formulera det jag vill få fram i skriftlig form.
Det var flera år sedan jag kände mig klar i huvudet.
var likadan. tycker du borde gå och prata med nån.
Tycker det låter väldigt mycket som bipolärt tillstånd, och om du nu misstänker att du lider av detta och vill ha hjälp så sök det också vettja.
Jag ska själv troligtvis utredas ang bipolär/manodepressivitet inom en snar framtid. Tror dock inte att jag har det. Men bup envisas så.
Schism:
!
Skapligt. Fan vad tråkigt, måste vara enormt frustrerande. Har mer eller mindre accepterat att det är som det är, och försökt ignorera hur jag känner under dessa perioder. Har kommit till en punkt då jag kan upprätthålla en någorlunda stabil nivå hela tiden, och sjunker inte in i en depression som jag gjorde förut, blir enormt svårt att gräva sig ur den.
Kommer ihåg i skolan, kunde under bra dagar prestera hur bra som helst med exempelvis olika presentationer. Ibland stamma fram några helkassa enstaka meningar, fast jag inom mig visste att jag kunde betydligt mer, hade allting i huvudet men kunde inte få fram det på grund av dåsigheten, eller den bedövande känslan.
Res nullius:
var likadan
Men du kom över det? hur då?
NEMI:
Tycker det låter väldigt mycket som bipolärt tillstånd, och om du nu misstänker att du lider av detta och vill ha hjälp så sök det också vettja.
Jag ska själv troligtvis utredas ang bipolär/manodepressivitet inom en snar framtid. Tror dock inte att jag har det. Men bup envisas så.
Har sökt hjälp ett par gånger, då jag mått dåligt, men backat ur varje gång på grund av att jag då börjat mått bra igen. Känns helt enkelt som att jag aldrig kommer må dåligt igen, och jag intalar mig att jag bara var lite nere. Det känns som att jag omöjligt kunde ha mått dåligt tidigare när jag mår bra igen.
äsch
