Aviseringar
Rensa alla

"Vanföreställningars" vara eller icke vara


Ämnesstartare

enni:

->[tard]

Menade såklart att de inte kunde det. Dåligt formulerat...


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

enni:

Alltså att fantisera mycket som barn är okonstigt men detta är konstigt.

Men jag tror man tänker att barns fantasier är mer lek och man är ju även rätt omogen då. Så därför kanske det inte är så konstigt att det anses konstigt när man är äldre.

enni:

och det måste bero på nåt?

Jag tror just att det är en tillflykt. Slipper livet. Det andra tillståndet är bättre.

enni:

Typ att de sätter fokus på sig själva och hur de uppfattas, tycker du det stämmer att säga så?

Att de medvetet sätter fokus på sig själva? Nej, alltså de kan vara väldigt ömma och fina. De behöver inte vara självupptagna. Men vad "jag" sätter fokus på är väl... typ de som personer. Eller alltså, jag vet inte. De behöver inte göra något speciellt. Men de.. beter sig speciellt. fast de behöver inte göra det, men då är de liksom speciella inom sig. De kanske döljer något. Och då vet jag det och då bygger det upp en stämning till att den scenen komme ratt ta plats där någon annan kanske får reda på vad de andra döljer osv.

enni:

Vad betyder tråkig? Att man beter sig som ett skal och konstant försöker ignorera att man är en medveten varelse?

Vet inte riktigt vad du syftar på med det sista. Men alltså att de upplevs som tråkiga för mig. Kanske snarare så att jag upptäcker något om någon annan och att den blir intressantare. En tråkig hamnar i skuggan och inte i fokus. Men en skugglik karaktär kan även vara i fokus, så alla behöver ju inte vara way out there så att man ser det på ytan. Vissa kan vara tysta och betänksamma. Svårt att förklara verkligen.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Du verkar redan kunna leva ett normalt liv, framför allt ett liv du själv är nöjd med. Lev på och var glad. Involvera inte psykiatrin om du själv inte lider av det. Psykiatrin är ju trots allt till för att hjälpa folk med problem.

Om du har en någorlunda normal social miljö så kommer din omvärld märka om du på något sätt skulle förfalla.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Dear Madame:

Jag tror just att det är en tillflykt. Slipper livet. Det andra tillståndet är bättre.

Det tror jag också. Livet är jobbigt och störande.

Dear Madame:

Att de medvetet sätter fokus på sig själva? Nej, alltså de kan vara väldigt ömma och fina. De behöver inte vara självupptagna. Men vad "jag" sätter fokus på är väl... typ de som personer. Eller alltså, jag vet inte. De behöver inte göra något speciellt. Men de.. beter sig speciellt. fast de behöver inte göra det, men då är de liksom speciella inom sig. De kanske döljer något. Och då vet jag det och då bygger det upp en stämning till att den scenen komme ratt ta plats där någon annan kanske får reda på vad de andra döljer osv.

Inte medvetet men att de gör det. Pga falska förebilder, förväntade roller och m.m.

Dear Madame:

Men alltså att de upplevs som tråkiga för mig. Kanske snarare så att jag upptäcker något om någon annan och att den blir intressantare. En tråkig hamnar i skuggan och inte i fokus. Men en skugglik karaktär kan även vara i fokus, så alla behöver ju inte vara way out there så att man ser det på ytan. Vissa kan vara tysta och betänksamma. Svårt att förklara verkligen.

För mig är det såhär typ: en tråkig vill hamna i fokus, beter sig självsäkert och söker uppmärksamhet men lyckas inte eftersom allt för många redan kört det tricket och inte lyckats komma med något vettigt utan bara försöker skina.

Du som hellre lever i fantasivärlden blir då istället intressant. Det är ett nytt och spännande beteende.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

framtidstron är död:

Du verkar redan kunna leva ett normalt liv, framför allt ett liv du själv är nöjd med. Lev på och var glad.

Snarare tvärtom.

enni:

Inte medvetet men att de gör det. Pga falska förebilder, förväntade roller och m.m.

Är fortfarande inte helt säker på vad du menar, men känner inte riktigt igen det med förebilder och förväntade roller. Alltså de är ju sig själva. Men det är så klart att jag då låter dem vara så. Alltså de är ju alltid sig själva men det är ju jag som skapar dem, bestämmer att de skall vara så. I så fall har de ju roller.

enni:

För mig är det såhär typ: en tråkig vill hamna i fokus, beter sig självsäkert och söker uppmärksamhet men lyckas inte eftersom allt för många redan kört det tricket och inte lyckats komma med något vettigt utan bara försöker skina.

Alltså så är det inte alls. Det liksom går "naturligt". Deras liv fortsätter ju, bara det att jag inte fokuserar på dem. Är inte lika intresserad av att veta så mycket om deras liv.

enni:

Du som hellre lever i fantasivärlden blir då istället intressant. Det är ett nytt och spännande beteende.

Vänta, hur menar du nu? Vi pratade väl om karaktärerna och inte om mig?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Dear Madame:

Snarare tvärtom.

Om det beror på just de symtom du beskriver, så borde du ju så klart söka hjälp.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Dear Madame:

Vänta, hur menar du nu? Vi pratade väl om karaktärerna och inte om mig?

haha du menar fantasikaraktärerna? xD trodde du beskrev irl-människor.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

enni:

haha du menar fantasikaraktärerna? xD trodde du beskrev irl-människor.

Ja, nej alltså det var ju karaktärerna, heh.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Dear Madame:

Ja, nej alltså det var ju karaktärerna, heh.

förlåt. inte meningen att förvirra dig med konstiga frågor om dom. missuppfattade [crazy]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

enni:

förlåt. inte meningen att förvirra dig med konstiga frågor om dom. missuppfattade

Nej, det är lugnt, haha.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Dear Madame:

Nej, det är lugnt, haha.

Bra. Undrar fortfarande hur du uppfattar riktiga människor och vad du tycker om dem! [wink]


   
SvaraCitera

Dear Madame:

Jag är även rädd att min motvilja att bli av med synerna/rösterna kommer att göra mig mer "sjukförklarad". Jag är jävligt rädd för att bli missuppfattad.

Inte illa ment nu, men sjuk är du. Du skadar dig själv och det betyder att du inte mår bra. Det krävs dock mer än att man spyr och skär sig i armarna för att man skall tvångsvårdas – däremot så kommer de utesluta bensodiasepider som ångestdämpande.

Om dina röster är snälla så kommer en vettig psykiater inte tycka du är dum som vill ha dem. Du måste komma ihåg att detta är människor vars jobb är att sitta och prata med människor om allehanda underliga saker som de ser och tror på som inte finns att de inte kommer tycka du är konstig. De sitter även och pratar med människor som är från vettet paranoida och tror att alla konspirerar emot dem (patienterna), och som tror att de (psykiatrarna) vill mörda dem. Du som verkar vara lugn och resonerande är nog en väldigt bra patient att ha att göra med. Och som tidigare: de ger ogärna medicin under tvång för är du inte positivt inställd till att medicineras kommer det ge en sämre effekt av medicinen.

Dear Madame:

(Andra människor där jag bor, innan kunde jag vara ensam mycket hemma).

Det är hälsosamt. Försök umgås med människor, det är väldigt bra för de flesta med problem.

Dear Madame:

Jag är jävligt rädd för att bli missuppfattad.

I see. Well, såhär är det, att du kommer ha en timme på dig ungefär vid första besöket hos en psykiater. Då får du prata med honom eller henne och förklara dina problem och symptom. Du kommer få göra en kort frågegrej som heter MADRS som bedömmer hur deprimerad du är (går fort) och så kommer psykiatern berätta vad för medicin som den vill ge dig. Om du som du berättat för oss berättat att du vill behålla dina inre kompisar kanske den första prioriteten blir att hjälpa dig med din ångest och självskadebeteendet (som inte bara är fysiskt, att tänka elaka saker om sig själv är också självskadande!). Du kanske får lugnande medicin och milda antidepressiva t.ex.. och kanske lite samtalsterapi. Ofta får man en preleminär diagnos: en bred gissning. Sedan så tar man tid på sig att göra en ordentlig diagnos.

Ovilliga patienter är de som är tvångsintagna, är omöjliga att resonera med, etc. etc. Är du saklig, lugn och som du för oss förklarar hur och varför du känner inför vissa saker så tror jag att psykiatrin enbart kommer innebära något positivt. Jag har bra erfarenheter av hur jag blivit bemött – jag har förvisso bara depressiv och ångestmässig problematik. Att ha fått komma till psykiatrin innebär även att om man skulle må jättedåligt väldigt plötsligt så kan man snabbare stävja det med lite intensivare terapi eller medicinändringar, innan det går käpprätt åt helvete.

Eftersom du skär dig själv och ‹straffar dig› som du säger så tror jag att det kan ända att du blir suicidal. Alla kan bli det och jag brukar säga att om jag inte hade gått till vården med min depression och min ångest så hade jag hoppat från en bro för länge sedan. Men jag kom aldrig längre än till tankestadiet och numera så ser jag faktiskt fram emot framtiden.

Vill verkligen proppa på att de flesta inom psykiatrin är väldigt snälla. Många har väldigt bra relation till sina terapeute och jag har till och med en bra relation till min psykiater. Som patient so kan man nästan bli förvånad på hur stort allvar de tar ens känslor och det gör att man känner sig väldigt säker på att de bryr sig. Det finns rötägg överallt: men de är som tur nog är sällsynta.

Dear Madame:

Varit slarviga och brutit tystnadsplikt och för mig var det väldigt hemskt just i och med vilka som fick reda på saker. Så det påverkade mig väldigt mycket.

Anmäl sådant till HSAN. Att du som patient känner dig trygg är viktigt. Om du upplever dig dåligt bemött så byt terapeut eller psykiater och hävda att personkemin inte stämmer. Det är viktigt att man kommer bra överens för att vården skall fungera, speciellt själslivets sådan.

Dear Madame:

Kan ju tillägga att det med psykolog även känns väldigt jobbigt med tanke på att jag skäms så mycket över det här. Det är oerhört privat och det tog rätt mycket att bara skriva det på den här sidan, trots att ingen ens känner mig eller kommer träffa mig.

Jag har suttit med byxorna nere och låtit en korpulent läkare med en udda brytning dra och klämma mig på snoppen för att konstatera att jag hade trång förhud. Innan besöket känndes det otroligt pinsamt: efter det så insåg jag att han bara gjorde sitt jobb och att hans jobb var att dra i penisar, bland annat, för han var urolog.

Jag har även suttit och beskrivit rädslor jag har för en terapeut som jag rodnar när jag tänker på och hon är aldrig dömande. Hennes jobb är att lyssna på patienter med psykiska problem och hjälpa dem hantera deras problem. Ingen känsla är fel inom psykiatrin om den gör att du mår dåligt. Psykiser kan få folk att tro det mest absurda. Jag vet en som trodde att han skulle bli överfallen av kläderna i sin garderob för att han trodde att de ville straffa honom för att han var så ond, och en annan som upplevde sig vara avlyssnad överallt förutom i duschen. En psykolog, en psykoterapeut eller en psykiater kommer inte skratta: de hör sådana här saker dagarna i ända. För dem är det inte pinsamma saker eller komiska företeelser utan det är hälsoproblem som de har som arbete att hjälpa till med. De kommer till och med göra vad de kan för att du inte skall uppleva det som pinamt när du berättar det – för det vill de inte att det skall vara. Desto öppnare man är desto bättre kan man få hjälp.

Att man är restriktiv i början men efter tiden berättar mer och mer är vanligt. Det tog mig ett halvår innan jag började prata om saker som har med sex och sexpartnrar att göra med min terapeut. Vid andra besöket så gav jag henne en radda papper med saker jag skrivit när jag hade ångest som jag skrivit ut för att jag liksom inte kunde prata om det. Men med tiden så går det lättare och lättare att prata om sina känslor även om de upplevs pinsamma och numera så kan jag faktiskt även förklara för utomstående hur jag känner utan att skämmas för det, eftersom jag vet vad känslorna beror på.

Dear Madame:

Jag tror just att det är en tillflykt. Slipper livet. Det andra tillståndet är bättre.

Tycker det låter hemskt. Blir så ledsen när jag hör det: även om inte livet är så kul så skall man inte vilja slippa det.

framtidstron är död:

Involvera inte psykiatrin om du själv inte lider av det. Psykiatrin är ju trots allt till för att hjälpa folk med problem.

Självskadebeteende och att fly in i en annan värld för att slippa sitt deprimerande liv tycker jag låter som en biljett till psykiatern. Psykoserna eller fantasierna känns rätt oväsentliga: självskadebeteende bör behandlas inom psykiatrin.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hampie:

skär sig i armarna för att man skall tvångsvårdas – däremot så kommer de utesluta bensodiasepider som ångestdämpande.

Nu skär jag ju mig snarare i låren för att kunna dölja bra, men är väl rätt irrelevant. Men menar du benso och varför? En vän tar det och han menar att man aldrig skall börja ta det för att det är svårt att sluta eller något sådant.

Hampie:

Du som verkar vara lugn och resonerande är nog en väldigt bra patient att ha att göra med. Och som tidigare: de ger ogärna medicin under tvång för är du inte positivt inställd till att medicineras kommer det ge en sämre effekt av medicinen.

Kan vara bra att veta. Tack. Och ja, jag inser även att jag antagligen är ganska lugn och vettig om man jämför. Lätt att inte tänka på att det är andra som går dit. Men sedan känns det även som att jag absolut inte kommer att vara lika lugn där. Jag kan inte låta bli att bryta ihop om jag ens tänker att jag skall säga något som rör detta.

Hampie:

Det är hälsosamt. Försök umgås med människor, det är väldigt bra för de flesta med problem.

Ah, har typ märkt det på senaste tiden. Innan hade jag inga vänner alls och då var det väldigt jobbigt. Men på ett sätt känns det nästan som att det har blivit värre när jag väl är ensam.

Hampie:

Du kommer få göra en kort frågegrej som heter MADRS som bedömmer hur deprimerad du är (går fort) och så kommer psykiatern berätta vad för medicin som den vill ge dig.

Jag tror det var en sådan jag gjorde första gången. Var där bara en gång. Fast det var väldigt många frågor och han sa att det var för att se vilka diagnoser jag skulle utredas för. Jag fick aldrig berätta om hur jag kände mig, utan det var mest JA/NEJ. Upplevde det verkligen som att "nu skall vi avgöra vad det är för fel på dig". Kändes inte som att han var någon lyssnare, utan väldigt hård, samtidigt som jag aldrig ens fick chansen att berätta fritt vilka problemen var. Är rädd att det skall hända igen om jag går dit och att jag kommer att få honom igen. Då var jag dock på BUP och nu skulle jag få gå till vuxenpsykiatrin och psykologer på BUP kanske inte är på vuxen?

Hampie:

min depression och min ångest så hade jag hoppat från en bro för länge sedan. Men jag kom aldrig längre än till tankestadiet och numera så ser jag faktiskt fram emot framtiden.

Känns bra att veta att det kan bli bättre. Men har väldigt svårt att se att jag inte kommer att vara död inom några år. Just nu känns det som att jag väntar på att jag skall gå ut gymnasiet och ta livet av mig. Redan när jag började ettan hade jag den känslan. Att jag skall klara de här tre åren och om något riktigt bra händer så fortsätter jag, men annars orkar jag inte mer. För just nu känns det bara som att jag genomlider allt, de glädjeämnen som ibland förekommer känns inte värda att kämpa för. Det finns liksom ingen mening och det gör skolan till ett helvete för jag känner inte att det finns någon anledning att plugga om jag inte tycker det är kul och jag tycker sällan att saker är roliga.

Hampie:

Anmäl sådant till HSAN.

Anmälde det till JO och har fått beslut på att BUP gjorde fel osv. har även fått ett brev från psykiatern där han erkände att de hade gjort fel. Men även om det känns som ett avslutat kapitel så har det påverkat mycket. Jag hade blivit uppmanad att söka hjälp i några år tillbaka och hela tiden vägrat. Så när jag väl gjorde det var jag fortfarande väldigt skeptisk. Känns som att jag bara skulle gå omkring och oroa mig för huruvida folk fick reda på saker om jag berättade för någon inom psykvården igen och jag är redan tillräckligt oroad över andra saker.

Hampie:

Att man är restriktiv i början men efter tiden berättar mer och mer är vanligt.

Kan tänka mig det, dock känns det oroande i och med att de verkade vara så kvicka med att hitta diagnoser och grejer. Som jag skrev tidigare är jag jätterädd för att bli missförstådd och därmed feldiagnostiserad.

Hampie:

Tycker det låter hemskt. Blir så ledsen när jag hör det: även om inte livet är så kul så skall man inte vilja slippa det.

Det var en kontrast. Tänker inte att det låter hemskt, utan mer naturligt. Antar att jag nog är ganska insnöad i mina egna tankar.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hoppas att du förstår att du måste söka hjälp. [sad]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

enni:

Bra. Undrar fortfarande hur du uppfattar riktiga människor och vad du tycker om dem!

Det kan låta narcissistiskt och dömande men jag uppfattar de flesta som idioter. Jag stör mig otroligt mycket på människor, t.ex. när man sitter och äter och inte kan stänga ute en konversation några andra har. Börjar jag störa mig kan jag inte släppa det och det blir sjukt irriterande och tar massa energi. Sedan finns det ju ett fåtal personer som jag inte uppfattar så. Men majoriteten av mänskligheten i mina ögon är idioter av en eller annan anledning, inklusive mig själv. Men samtidigt värderar jag mig högt jämfört med dem. Alltså jag både anser att jag är mycket bättre och sämre än dem. Jag ser det även som att ifall jag inte lyckas riktigt bra så finns det ingen mening. Skulle jag prestera average är det lika med ingenting. Allt eller inget. Mycket är svart på vitt. Antingen lever jag ett helt fantastisk liv eller så är jag död. Just nu känns det som att jag flyter igenom något mellanting och mår inte alls bra av det.


   
SvaraCitera