Det stod i tidningarna häromveckan: Ove misshandlades av sin flickvän. Han blev dock inte trodd, trots bilder och rättsläkarintyg, och förundersökningen om misshandel lades ned.
Ove är säker på att orsaken till att samhället svek honom är hans kön. Det är ett exempel på det utbredda men nedtystade mansförtrycket i Sverige.
De underlägen som kvinnor har gentemot män är mycket väldokumenterade genom feminismens omfattande (till stor del skattefinansierade) lobbyverksamhet. Mäns underlägen tigs däremot oftast ihjäl.
Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.
Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol.
Denna vrångbild förstärks av forskningsrapporter som påfallande ofta är vinklade, utförda av hängivna feminister som redan från början bestämt sig för vad de vill få fram. Och medierna papegojar glatt vidare den feministiska propagandan.
Verkligheten är att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Kvinnor lever fem år längre, vilket inte uppfattas som något problem för jämställdheten (men om motsatsen gällt hade det säkerligen utmålats som en gigantisk orättvisa som snarast måste korrigeras genom ”kvinnosatsningar” i sjukhusvård och medicinsk forskning).
Kvinnor kontrolleras förebyggande mot bröstcancer (mammografi) medan män inte kontrolleras förebyggande mot prostatacancer, trots att den manliga cancerformen skördar 62 procent fler dödsoffer än den kvinnliga.
Nyligen skrev Filippa Reinfeldt, som utrett moderaternas vårdpolitik, på DN Debatt att vården måste öka sitt fokus på – kvinnor.
Vid vårdnadstvister har mammor ett kraftigt överläge (95 procent av all enskild vårdnad tilldelas kvinnor). Lagen diskriminerar pappor. Kvinnor kan vinna vårdnadstvister genom att slunga ut falska beskyllningar mot pappan om övergrepp.
Allt fler män berättar om hur de vid tjänstetillsättningar har blivit förbigångna av mindre kvalificerade kvinnor, eftersom arbetsgivaren vill snygga till genusstatistiken.
De flesta våldsbrott drabbar män, men hela samhällsdebatten kretsar kring våld mot kvinnor. Manliga brottslingar får hårdare straff än kvinnliga för samma brott.
Även om värnplikten kanske kommer att avskaffas (i fredstid) kommer vi under många decennier framöver att ha en situation där de flesta svenska män har tvingats ge ett år gratis till militären medan kvinnorna sluppit.
Ett otrevligt inslag i det könskrig som feministerna har startat är det ständiga nedgörandet av män. Exempelvis kallas medelålders män dagligen för ”gubbiga”, medan det vore otänkbart att kalla medelålders kvinnor för ”kärringaktiga”.
Det som anses vara typiskt manligt hånas slentrianmässigt, medan det skulle anses vara höjden av sexism att håna det typiskt kvinnliga.
Så här uttalar sig årets nobelpristagare i litteratur, Doris Lessing, om fenomenet:
”Jag blir alltmer chockad över den tanklösa nedvärdering av män som i så hög utsträckning blivit en del av vår kultur att vi nästan inte uppfattar den längre [...] De dummaste, mest obildade och hemskaste kvinnor kan göra ned de hjärtligaste, vänligaste och mest intelligenta män utan att någon invänder. Männen verkar vara så nedtryckta att de inte försvarar sig.”
Visst befinner sig kvinnor i underläge på en del områden, där har feministerna rätt. Men de förtiger den andra halvan av verkligheten.
Feminismen låtsas kämpa för jämställdhet men vill i verkligheten bara skaffa förmåner för den egna gruppen.
Feministiskt initiativ avslöjade sig i sitt valmanifest från förra året: ”Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor”, står det.
Ove är säker på att orsaken till att samhället svek honom är hans kön. Det är ett exempel på det utbredda men nedtystade mansförtrycket i Sverige.
De underlägen som kvinnor har gentemot män är mycket väldokumenterade genom feminismens omfattande (till stor del skattefinansierade) lobbyverksamhet. Mäns underlägen tigs däremot oftast ihjäl.
Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.
Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol.
Denna vrångbild förstärks av forskningsrapporter som påfallande ofta är vinklade, utförda av hängivna feminister som redan från början bestämt sig för vad de vill få fram. Och medierna papegojar glatt vidare den feministiska propagandan.
Verkligheten är att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Kvinnor lever fem år längre, vilket inte uppfattas som något problem för jämställdheten (men om motsatsen gällt hade det säkerligen utmålats som en gigantisk orättvisa som snarast måste korrigeras genom ”kvinnosatsningar” i sjukhusvård och medicinsk forskning).
Kvinnor kontrolleras förebyggande mot bröstcancer (mammografi) medan män inte kontrolleras förebyggande mot prostatacancer, trots att den manliga cancerformen skördar 62 procent fler dödsoffer än den kvinnliga.
Nyligen skrev Filippa Reinfeldt, som utrett moderaternas vårdpolitik, på DN Debatt att vården måste öka sitt fokus på – kvinnor.
Vid vårdnadstvister har mammor ett kraftigt överläge (95 procent av all enskild vårdnad tilldelas kvinnor). Lagen diskriminerar pappor. Kvinnor kan vinna vårdnadstvister genom att slunga ut falska beskyllningar mot pappan om övergrepp.
Allt fler män berättar om hur de vid tjänstetillsättningar har blivit förbigångna av mindre kvalificerade kvinnor, eftersom arbetsgivaren vill snygga till genusstatistiken.
De flesta våldsbrott drabbar män, men hela samhällsdebatten kretsar kring våld mot kvinnor. Manliga brottslingar får hårdare straff än kvinnliga för samma brott.
Även om värnplikten kanske kommer att avskaffas (i fredstid) kommer vi under många decennier framöver att ha en situation där de flesta svenska män har tvingats ge ett år gratis till militären medan kvinnorna sluppit.
Ett otrevligt inslag i det könskrig som feministerna har startat är det ständiga nedgörandet av män. Exempelvis kallas medelålders män dagligen för ”gubbiga”, medan det vore otänkbart att kalla medelålders kvinnor för ”kärringaktiga”.
Det som anses vara typiskt manligt hånas slentrianmässigt, medan det skulle anses vara höjden av sexism att håna det typiskt kvinnliga.
Så här uttalar sig årets nobelpristagare i litteratur, Doris Lessing, om fenomenet:
”Jag blir alltmer chockad över den tanklösa nedvärdering av män som i så hög utsträckning blivit en del av vår kultur att vi nästan inte uppfattar den längre [...] De dummaste, mest obildade och hemskaste kvinnor kan göra ned de hjärtligaste, vänligaste och mest intelligenta män utan att någon invänder. Männen verkar vara så nedtryckta att de inte försvarar sig.”
Visst befinner sig kvinnor i underläge på en del områden, där har feministerna rätt. Men de förtiger den andra halvan av verkligheten.
Feminismen låtsas kämpa för jämställdhet men vill i verkligheten bara skaffa förmåner för den egna gruppen.
Feministiskt initiativ avslöjade sig i sitt valmanifest från förra året: ”Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor”, står det.
![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
