Forumet - Sår som aldrig läker..

Sår som aldrig läker..

266 2 6
I grundskolan fick jag ofta höra att jag "pratade konstigt". När jag började gymnasiet märkte jag det igen..  Några pratade bakom ryggen på mig vilket fick mig att må dåligt och tappa självförtroende. Mitt tal kom sent och har gått hos en talpsykolog.
Skrattade mycket när jag var liten men idag vågar jag det inte på samma sätt. Fnissar bara litegrann.
Gick med i en fotoförening förra året med massor av snygga killar och söta tjejer. Ett superhärligt gäng. Vart uppehåll ett tag men nu börjar träffarna igen. De flesta där känner varann och är det nånstans jag kan hitta nya killkompisar så tror jag det är på detta stället. Men är så svårt för vet inte vem jag kan tala med utan att avbryta deras djupa samtal (som inte hör ihop med foto) och de bjuder inte in mig heller/ visar tecken på att vilja lära känna mig. Också blir jag osäker givetvis vad de tycker efteråt om de pratar bakom ryggen på mig som de andra gjorde i gymnasiet. Är rätt så säker på att detta gäng inte är sånna typer men jobbigt att behöva tänka så när man längtar efter nästa träff.
Några tips på repliker eller bara hoppas på att nån upptäcker mig förr eller senare? :)

Spana också in: