Tror ni att om den som en gång har haft ett långt förhållande och fått känna på hur det är att ha en perfekt kille som man kan vara sig själv med, kommer att för alltid leva i ensamhet i hopp om att ens nya partner faktiskt kommer att börja älska en så småningom?
När en måndag är den enda dagen på hela veckan som man faktiskt kan träffas, borde man inte få följa med och spela tv-spel hos partnerns kompis? Eller borde man inte känns sig omtyckt på så sätt att människan anstränger sig och kommer hem senare för att umgås?
Borde man helt enkelt ge upp hoppet om att bli älskad och istället bara leva livet? Singel?