Forumet - Självmordsplaner

Självmordsplaner

384 0 10
För 4 dagar sedan skrev jag ett avskedsbrev i ca 5h samtidigt som jag kände i hela kroppen att jag var redo och började sedan planera att jag skulle göra det innan denna veckas slut. I förrgår var jag helt lugn hela dagen, jag hade haft en mysig helg med familjen och hade bestämt mig för att göra det på kvällen. Jag renskrev brevet och gick för att hämta tabletterna. Men vi hade inte tillräckligt... Vi brukar alltid ha många men såklart inte då... Jag tog iallafall med mig det jag kunde hitta, 10g paracetamol och satte mig på sängen. Fortfarande lika lugn, men ledsen över att det kanske inte var tillräckligt och ville inte chansa om det skulle vara för lite. (Har googlat nu i efterhand och det finns folk som dött av 10g). Så jag satt och googlade i någon timme, fortfarande lika lugn då jag tänkte att jag bara kunde gå och köpa mer. Men då ringde min kille, han vet att jag har självmordstankar osv, så han fortsatte ringa och ringa och smsa och smsa. Jag klarar inte av att göra det när han gör så, så det slutade med att jag inte gjorde det.... När jag har de där stunderna så är jag inte mig själv, jag kan inte tänka på något annat, utan det är utvägen just då. Igår fick jag panik över det som hände, allt spelades upp framför mig om och om igen och tänkte bara på att jag kanske skulle legat på sjukhuset nu... Medans hälften av mig vill göra det nu och andra hälften inte vill.. (Tänker bara på självmord under min vakna tid och drömmer om det också..) Jag vet att jag inte kommer kunna klara det när jag får en till ångestattack eller vad jag nu ska kalla det.. Då blir allt 100ggr värre och det känns bara rätt att avsluta allt då. Är extremt rädd för att kontakta någon då mina föräldrar kommer få reda på det, sedan så känner jag mig fånig och tycker inte ens det är allvarligt... Vet ärligt talat inte vad jag ska göra och är rädd för jag vet att jag någon gång snart kommer få en ny jävla impuls och göra det...

*** paranoid ***: Vore bra om du berättade lite mer ingående VARFÖR du mår risigt? Ta omg kontakt med en psykiater/psykolog eller ring 1177 och begär tillfälligt psykologiskt stöd - gratis såklart! 
Orkar inte dra hela min livshistoria, men har haft problem med anorexi och självmordstankar sedan 4 år tillbaka. Denna sommaren var den bästa under dessa år och trodde jag hade klarat det, men en dag i oktober så vände allt. Började få ångestattacker och skära mig igen. Efter den dagen så blev allt värre och värre för varje ångestattack. Började sedan få lite smått med självmordstankar igen som sedan blev värre och värre.


L111: Är extremt rädd för att kontakta någon då mina föräldrar kommer få reda på det, sedan så känner jag mig fånig och tycker inte ens det är allvarligt... Vet ärligt talat inte vad jag ska göra och är rädd för jag vet att jag någon gång snart kommer få en ny jävla impuls och göra det...
Dina föräldrar bryr sig om dig och vill dig väl, så vad vore fel med att de fick reda på det?

Du mår dåligt och du behöver hjälp. Inget fel med att söka hjälpen, hjälpen finns där av en anledning.

Våga prata med dina föräldrar om det så att de kan hjälpa dig vidare med det. Om de mot förmodan inte skulle försöka skaffa hjälp, skaffa det själv. Prata med t.ex kuratorn på skolan.

Spana också in:


L111: Orkar inte dra hela min livshistoria, men har haft problem med anorexi och självmordstankar sedan 4 år tillbaka. Denna sommaren var den bästa under dessa år och trodde jag hade klarat det, men en dag i oktober så vände allt. Började få ångestattacker och skära mig igen. Efter den dagen så blev allt värre och värre för varje ångestattack. Började sedan få lite smått med självmordstankar igen som sedan blev värre och värre.
Nej, jag kan förstå att du inte kan dra hela din livshistoria i ett inlägg på UM. Men är dina självmordstankar direkt relaterat till din anorexi? I så fall undrar jag varför du har anorexi? I direkt jämförelse med att du skriver att du mådde väldigt bra i somras - denna sommaren var den bästa under dessa år.

Vad var det som hände i oktober som fick allt att vända igen? Anorexitankar eller kärleksproblem? Det brukan vanligtvis vara dessa två inslag i en tjejs liv som vanligtvis förändrar allt.

Har du eller håller du på med droger (alkohol inkluderat)?

*** paranoid ***:
Nej, jag kan förstå att du inte kan dra hela din livshistoria i ett inlägg på UM. Men är dina självmordstankar direkt relaterat till din anorexi? I så fall undrar jag varför du har anorexi? I direkt jämförelse med att du skriver att du mådde väldigt bra i somras - denna sommaren var den bästa under dessa år.

Vad var det som hände i oktober som fick allt att vända igen? Anorexitankar eller kärleksproblem? Det brukan vanligtvis vara dessa två inslag i en tjejs liv som vanligtvis förändrar allt.

Har du eller håller du på med droger (alkohol inkluderat)?
Helt ärligt så vet jag inte vad som hände i Oktober, det började lite smått och kunde få ångest över allt, att jag är en tråkig och dålig flickvän som bara mår skit, att jag är en dålig hundägare (låter ehm konstigt men ja), panik över stress, hur ful jag är, hur dålig jag är, pengar, familj, vänner, att jag bara är ett problem som aldrig kan fixas osv. Att jag bara är ett problem för andra helt enkelt. Över onödiga små grejer som bara blir större och större , dessa tankar går sedan över till annat och får ångest över mer och mer grejer. Sedan blev det ju värre och värre. Jag fick en ångestattack när jag var med min hund för att jag inte orkar lika mycket som innan och kände mig som en dålig hundägare, jag får ångest när jag är med min kille då jag känner mig så dålig och tråkig trots allt det fina han säger om mig och hur mycket han älskar mig. Älskar ju honom över allt annat men jag känner mig bara som världens sämsta. Kunde inte ens gå till skolan ett tag för jag var rädd att få en ångestattack och börja hyperventilera där. Sedan så har jag bara fått tillbaka alla problem med maten igen, sover max 5 h varje natt och drömmer om att jag misslyckas med mitt självmord och vaknar i panik. Kom nu då till en punkt då jag inser att det kanske inte är värt att kämpa mer när jag gjort det i 4 år utan att det har blivit bra. Så tycker bara allt kämpande och lidande är onödigt. Har testat att prata med massa olika psykologer, jag har försökt bearbeta det själv men inget hjälper...
Håller inte på med några droger eller alkohol. 

L111: Helt ärligt så vet jag inte vad som hände i Oktober, det började lite smått och kunde få ångest över allt, att jag är en tråkig och dålig flickvän som bara mår skit, att jag är en dålig hundägare (låter ehm konstigt men ja), panik över stress, hur ful jag är, hur dålig jag är, pengar, familj, vänner, att jag bara är ett problem som aldrig kan fixas osv. Att jag bara är ett problem för andra helt enkelt. Över onödiga små grejer som bara blir större och större , dessa tankar går sedan över till annat och får ångest över mer och mer grejer. Sedan blev det ju värre och värre. Jag fick en ångestattack när jag var med min hund för att jag inte orkar lika mycket som innan och kände mig som en dålig hundägare, jag får ångest när jag är med min kille då jag känner mig så dålig och tråkig trots allt det fina han säger om mig och hur mycket han älskar mig. Älskar ju honom över allt annat men jag känner mig bara som världens sämsta. Kunde inte ens gå till skolan ett tag för jag var rädd att få en ångestattack och börja hyperventilera där. Sedan så har jag bara fått tillbaka alla problem med maten igen, sover max 5 h varje natt och drömmer om att jag misslyckas med mitt självmord och vaknar i panik. Kom nu då till en punkt då jag inser att det kanske inte är värt att kämpa mer när jag gjort det i 4 år utan att det har blivit bra. Så tycker bara allt kämpande och lidande är onödigt. Har testat att prata med massa olika psykologer, jag har försökt bearbeta det själv men inget hjälper...
Håller inte på med några droger eller alkohol.
Om vi lämnar ditt enl din egna uppfattning dåliga psykiska tillstånd för en stund... vad var det som skiljde din livsföring i somras när du enl din egen uppfattning mådde på topp mot din livsföring idag? Någonting måste det ju varit som gjorde att du mådde på topp då? Visst, om man är utomhus och vistas mycket i solen så mår man automatiskt bättre än om man låser in sig i en mörk källare. Dessutom är den fysiska och psykiska kontakten med människor väldigt viktig. Liksom med djur. Låter ju bra att du har en hund. Själv har jag flera katter och skulle väldigt gärna vilja ha en hund men är lite tveksam till hur en valp går ihop med katter som redan bott-in-sig.

Du får nog till 100% lita på att din kille älskar dig och tycker att du är pefekt som du är. Varför skulle han säga det om han inte menade det?

Eftersom du lider av anorexi så är det kanske en dum fråga och fråga om du äter odentligt vilket jag kan förstå att du inte gör om du lider av anorexi. Men mitt råd är nog att du försöker äta normalt och iom att du börjar äta normalt så får du också en mer normal sömnrytm. Du vet väl om att det bästa sättet att få ett barn att sova bra är att barnet aldrig behöver vara hungrigt.

Du säger att du snackat med psykologer - vad säger dom?

Btw, hur gammal är du?
Först och främst ska du absolut veta att det finns hjälp att få. Du är inte ensam om att känna såhär och det finns jättebra hjälp, psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst. Det du känner är symptom på en sjukdom, det betyder inte att livet är slut .

För det andra är det väldigt viktigt att du, vad du än gör, inte sätter i dig så mycket paracetamol. Ja, det finns någon som har dött av en sådan dos, men vad som kommer hända är att du, om du äter så mycket, pajar din lever. Det dödar inte, men det innebär att du kan hamna på dialys och behöva en ny lever. Ta absolut, absolut aldrig mer paracetamol än vad som står på paketet. 

På www.bris.se kan du få hjälp att samtala med en vuxen som förstår vad du går igenom. Man kan både ringa och chatta. 
Det är coolt att inse att man behöver hjälp som du behöver. Sen borde du snacka även med en nära vän eller familjemedlem då du behöver kärlek eller någon bara i din närhet.

If you feel alone when you're down, just know
You're not the only one
You know, hard times always come easy
But they never last long
If you feel alone when you're down, just know
You're not the only one

Ta hand om dig och ge inte upp, finns så många förebilder som haft självmordstankar m.m men fått rätt hjälp och tackat sig själv för det i framtiden :)

L111: För 4 dagar sedan skrev jag ett avskedsbrev i ca 5h samtidigt som jag kände i hela kroppen att jag var redo och började sedan planera att jag skulle göra det innan denna veckas slut. I förrgår var jag helt lugn hela dagen, jag hade haft en mysig helg med familjen och hade bestämt mig för att göra det på kvällen. Jag renskrev brevet och gick för att hämta tabletterna. Men vi hade inte tillräckligt... Vi brukar alltid ha många men såklart inte då... Jag tog iallafall med mig det jag kunde hitta, 10g paracetamol och satte mig på sängen. Fortfarande lika lugn, men ledsen över att det kanske inte var tillräckligt och ville inte chansa om det skulle vara för lite. (Har googlat nu i efterhand och det finns folk som dött av 10g). Så jag satt och googlade i någon timme, fortfarande lika lugn då jag tänkte att jag bara kunde gå och köpa mer. Men då ringde min kille, han vet att jag har självmordstankar osv, så han fortsatte ringa och ringa och smsa och smsa. Jag klarar inte av att göra det när han gör så, så det slutade med att jag inte gjorde det.... När jag har de där stunderna så är jag inte mig själv, jag kan inte tänka på något annat, utan det är utvägen just då. Igår fick jag panik över det som hände, allt spelades upp framför mig om och om igen och tänkte bara på att jag kanske skulle legat på sjukhuset nu... Medans hälften av mig vill göra det nu och andra hälften inte vill.. (Tänker bara på självmord under min vakna tid och drömmer om det också..) Jag vet att jag inte kommer kunna klara det när jag får en till ångestattack eller vad jag nu ska kalla det.. Då blir allt 100ggr värre och det känns bara rätt att avsluta allt då. Är extremt rädd för att kontakta någon då mina föräldrar kommer få reda på det, sedan så känner jag mig fånig och tycker inte ens det är allvarligt... Vet ärligt talat inte vad jag ska göra och är rädd för jag vet att jag någon gång snart kommer få en ny jävla impuls och göra det...
Jag har gjort värre än dig 
då  var det många som litar efter mig