Hej! Är 17 år gammal och har haft massor av självmordstankar. Livet är skit. Skolan gör det inte bättre med all stress. Familjen gör det ännu jobbigare och påstår att de ger mig mycket frihet. Även om man inte har någon. Konstant bråk med familjen om varför jag spelar för mycket. Har ingen att vända mig till för hjälp och psykiatri har inte hjälpt. Just nu e livet bara skit och vet inte vad jag ska göra för att klara av detta. När det är sommarlov och man äntligen är fri från naturvetenskaps plugg så har man en mamma som konstant tjatar på en och skriker. Kräver att man kommer ner hela tiden och vill stoppa det enda som kan göra mig lite glad. Gjort att man har helt enkelt tröttnat på livet och vill sluta leva. Någon som kan ge mig tips om vad fan jag kan göra för att rädda mig själv från denna situationen.
ps. Föräldrarna lyssnar inte alls och bara skriker. De säger att jag ska bli straffad o ta bort allt för att veta hur "alla" andra ungdomar i sverige har det och att de låter mig va för fri. Frågar man de så säger de att man r uppkäftig. De har sina moments där de kan va bästa föräldrarna någonsin. Men det är inte sådär jätte ofta
Vad hade hänt om du hade berättat för dina föräldrar hur dåligt du mår delvis pga deras beteende?
Har försökt. Fick mer skit pga att jag förtjänar ett sämre liv där ingen lagar mat eller tvättar kläder för mig och att jac snackar för mycket skit. Ibland e min mamma bland de bästa som finns. Men 60% av gångerna mår jac skit pga av att de ska skrika åt mig konstant
Prova att ta kontakt med din mentor/lärare på skolan och/eller soc. Sikta på att skaffa så mycket stöd som möjligt och viktigast av allt - stå på dig!
Låter mycket fjantigt och klassiskt det jag skrivit... Ogillar. Men jag tror att det kan ligga något i det. Ty det behöver absolut ej alls vara som så! Ta endast in något om du känner det hyggligt utav det jag skriver... Bara mina tankar såklart.
Kanske... så tycker dina föräldrar att det är "dags" åt "förändring" den gamla klassiska tidpunkten då föräldrar tycker att man skall få vidare inblick i ansvar/"vuxen". De kanske vill se någon förändring. Medans den andra parten är förvirrad då det så länge varit på ett visst sätt/Känner tillvaron hygglig.
Svårt att få det att låta som jag tar neutral ställning till bägge parter, även om det låter som annat.
Det finns någon illa-populär tidpunkt därvid, då parter är oense om hurvida vissa delar i dagen skall förändras.
De flesta föräldrar vill väl, dock så har man ofta olika syn på saker och ting. Tror att det kan handla om att dom försöker vara måna samt stressade då man börjar bli "vuxen" Och man ser olika på vad som själv är bäst att göra. Jag tror att du vet bäst om dig själv, även om föräldrar kommer med hyggliga idéer ibland...
L...
Tänk på att du/om du lever livet för din egna skull. Jag ser att lära sig/"gå i skolan" skådar till att man gör det för sin skull. Inte för att få ett jobb eller omdöme åt föräldrar eller samhället... Om du känner dig stressad så tror jag absolut att du bör låta dig(inte det) vara. Gör det du tycker är lattjo istället för (betyg som jag betror syftet må vara till stressens uppkomst?). Om det mås illa på grund utav detta så föreslår jag att det sker förändring om skolan. Strunta i vad andra anser samt vad du anser, om i "värsta fall" betyg sänks så är det ett litet offer för att du skall må bättre. Låt det finnas måtta dock.
"Straff" är fullständigt onödigt i mina ögon. Att ändra något/någon utan dess medviljan gör det "aldrig" bra. Jag tycker att man bör samtala om ämnen istället för att taga strikt handling. Ena parten är emot och andra för. Det går ej ihop. Istället låta varandra komma varran närmare med sina synpunkter samtidigt som den illa dramatiken minskar.
Inte lika enkelt att ändra men jag och du tror att det bör ske förändring då du ej trivs just nu. Tänk likt som du skrev vad som du känner är illa och försök att se vad som kan förändras till det bättre för digsjälv. Med måtta.
Tack för svaren. de har varit jätte hjälpsamma. Men xuzkie, straff o straff. De har ju inte gjort det. de säger att jag inte vet vad de kan göra och att de tänler göra det men slutar med att de aldrig gör det. De jämför mig med mina bröder och säger att jag är en kass son jämfört med de när de va i min ålder. E trött på att bara höra negativa saker. Idag hörde jag att det inte hade spelat någon roll om jag hade varit i huset eller inte. De behöver inte mig utan jag behöver de. Och så fort jag nämnde att jag fixar allt med teknik i familjen blev jag tillsagd att både du och din teknik kan dra åt helvete. Sjukt trött på sånt och att säga till de hjälper inte ett dugg
Fyfan. Vad. Jag. Känner. Igen. Mig. ":)"
Har inte ens några tips, men tro aldrig att du är ensam bara.
Jag tror att hon löste det, för ca 2 år sen...
