Hej!
Jag skriver det här av massa olika anledningar, de två största anledningarna är att för det första få skriva av mig lite och sedan skulle jag också vilja höra lite om det är någon som har samma problem som mig.
Jag är 18 år gammal och har haft mitt självskadebeteende i nästan exakt 4 år.
Jag läser ofta studier gällande självskadebeteenden men där står bara om att man skadar sig pga ångest eller för att "straffa" sig själv.
Jag har aldrig upplevt det så.
Jag har växt upp med två föräldrar som älskar mig och stöttar mig i allt, har två underbara syskon, 3 hundar, vänner, jag har egentligen allt man behöver för att leva ett bra liv.
Men ändå så började jag en dag tycka att saker blev monotoma, jag kände ingen större glädje men ingen större sorg heller, och det hela blev bara värre och värre.
Mitt liv har alltid fungerat, klarar skolan osv osv, men allt känns ändå väldigt bortdomnat, det roliga känns likadant som det jobbiga.
Det var så jag utvecklade mitt självskadebeteende, jag kände ingenting och därför skadade jag mig själv då smärta faktiskt är en känsla som man inte kan "tysta ner".
Ibland känns det som att det är något fel på mig då jag har ett självskadebeteende utan att lida av ångest av något slag.
När det var som värst hade jag skurit upp hela kroppen, jag har fortfarande mardrömmar om hur jag såg ut.
Men även fast det var länge sedan nu det var så illa så har inte "begäret" försvunnit, jag försökte sluta men det är det enda jag tänker på hela tiden vad jag än gör, det försvinner inte än hur långa uppehåll jag har.
Jag känner fortfarande att livet är väldigt monotomt men jag har väldigt svårt att prata med folk om mina problem så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Jag vet inte hur många som läser detta men tack för att jag fick skriva av mig i varje fall!
Det låter som att du visst är deprimerad.
Vi kan skriva till varandra om vad som helst så kanske vi kan komma framåt i våra måenden
Jag kan värkligen relatera. Jag hade för visso situationer runt om kring mig som var påfrästande och sänkte mitt självförtroende men det var inte då som beteendet började. Jag hade precis fått allt undet kontrol och livet hade vänt, vänner hade jag börjat få för första gången på flera år men mina känslor började försvinna. Dagar blev till veckor och inget kändes som värt att göra eller leva för, tankar om varför jag ens var kvar började komma allt oftare. Jag höll bara på i två tre månaderen jag lyckades ändå skaffa mig fina ärr som jag nu förbrilt försöker få bort från mina vader. För mig var det inte att jag hade ett dåligt liv, för mig handlar de om att jag inte kände mig förståd.
jag tänker inte berätta för dig att du har någon deperission för det är omöjligt för mig att veta de, men jag kan säga att även om allt känns meningslöst så kommer det bättre dagar. Jag känner fortfarande inte glädje när jag är själv, känner inte sorg häller men en tjej i min klass såg vad jag gjort, vi pratade, jag pratade med någon för första gången på väldigt länge. De hjälpte mig förstå att jag inte var ensam, det är många som mår dåligt utan att ha någon anledning, hon bestämde sig för att inte äta på tre veckor bara för en känsla hon hade. andra i min klass har gjort liknande, de är mina bästa vänner nu. Även om de ibland inte förstår mig så hjälper de att folk vet. Kanske inte på en gång men de gör skillnad.
du behöver inte berätta för dom bara visa någon lite, var mindre diskret när det gäller de som du umgås me. Jag finns här om det är något, jag förstår mer en du tror.
