Världen Kallad OM

Filurer och andra mysiga och mystiska varelser finns i världen OM. Det regnar inte bullar och inte choklad, men inte gör det Omarna något. Ja folket som bor i OM kallas Omare de är barn av Önternötten ett monster som åt upp den gammla världen Jördi. Vår berättelse börjar på en sällsamt vacker och snurrig dag i OM, det hade sig så att..

oatsreuvaue:

Världen Kallad OM Filurer och andra mysiga och mystiska varelser finns i världen OM. Det regnar inte bullar och inte choklad, men inte gör det Omarna något. Ja folket som bor i OM kallas Omare de är barn av Önternötten ett monster som åt upp den gammla världen Jördi. Vår berättelse börjar på en sällsamt vacker och snurrig dag i OM, det hade sig så att.

den gamle omaren Herbert gav sig ut en morgon för att försöka fiska upp den ökända Jördiska amfibiegäddan som sedan tidernas begynnelse slukat unga flickor som badat i sjön Merlingen. Detta var inte enbart ett nobelt företag då Herbert hade varit med om en del skandaler involverandes stölder ur vinkällare och av äkta makars kvinnor och således var desperat av att få anta hjälterollen. Han hade packat en kappsäck med bla...

dazed:

Han hade packat en kappsäck med bla...

simfötter, cyklop och håv - ty amfibiegäddan var klipsk och skulle aldrig låta sig själv bli uppdragen på en simpel krok. Förutom sin kappsäck så satte han på sig sin finaste mössa; för trots att dagen var vacker så hade de ljumma sensommarbrisarna sakta börjat övergå till höstvindar av kyligare karaktär.

Herbert stegade således ut till morgonsolens omfamning men knappt hade han kommit utanför dörren fören han stötte på...

Jag är ensam och rädd:

Herbert stegade således ut till morgonsolens omfamning men knappt hade han kommit utanför dörren fören han stötte på...

den ivriga och unga damen Ofelia som nyfiket undrade vart i allsin dar han var på väg, och med all den utrustningen! Hon var inte den klipskaste utav de kvinnliga omarna i byn. Herbert förklarade att han tänkte sätta stopp för det monster som härjade i sjön. Ofelia, som saknade vett nog att frukta amfibiegäddan som utvecklat en aptit just för såna som henne, frågade med uppspärrade ögon om hon fick följa med och hjälpa till. Herbert suckade, knyckte med huvudet i den riktning han skulle gå som för att säga "ja, det går väl an" och muttrade tyst för sig själv något i stil med att "ja, kanske går hon att använda som bete om inget annat".

Han började traska längst den leriga stigen och Ofelia skuttade glatt efter...

Kom igen då, vill veta vad som händer!!q1

Hon frågade en massa frågor och Herbert muttrade. Han svarade bara på en fråga. Det var frågan om vad fisken hette. "Han heter Knörko" knarrade Herbert fram.

Ofelia började genast fantisera om den stora Knörko. Hur såg han egentligen ut? Hon ville fråga igen men hon vågade inte eftersom Herbert redan var trött på henne och det kunde även hon fatta.

Merlingen var bara några meter framför dem. En ensam fiskebåt låg och guppade på ytan. Men det var något som inte verkade stämma helt med den..

Båten började plötsligt kryssa kors och tvärs över sjön i hög fart till synes utan någon som styrde den. Herbert som ju inte var så glad i att prata var ju dock desto skjutgladare så han drog fram sin lilla hagelbock och sköt vilt omkring sig. Sen plötsligt drog någonting ner båten under vattenytan och alltid blev lugnt och stilla likt ett julkort. "Djur och djävlar!" utbrast Herbert och tog flämtande upp sin lilla flickplunta. Han tog sig en redig klunk och tittade upp på flickan.

Ofelia var inte helt obekant med dom risker som följde när Herbert, distriktsmästaren i blackoutfyllor började metabolisera etanol så hon mötte hans blick och sa:

- Som du bär dig åt så blir jag väl själv tvungen att ta hand om denna feta gäddan. Se bara på nu!

Innan Herbert hann reagera hade hans följeslagerska klättrar upp i ett tjockt gammalt träd och höll nu på med att hoppa upp och ned på en utav grenarna.

- Vad i helskotta håller du på med? Hostade Herbert fram och slängde från sig pluntan. Flickan hoppade på utan att ta notis om Herberts allt mer högljudda protester. Då fick gubben nog och begav sig svärande bort till trädet för att få slut på eländet.

- Bra! Hjälp mig att hoppa nu så ska det nog ordna sig till slut! - Lät det förtjust när han mödosamt tagit sig upp. Då gjorde Herbert något som han för alltid fram skulle komma att förneka, han tog till att hoppa själv och det med glädjefyllda utrop dessutom.

Så tog den hoppande Ofelia till att berätta sin plan..