Aviseringar
Rensa alla

Släppa taget?


Ämnesstartare

För två år sedan förlorade jag min pojkvän.
Varför?
Därför att vi skulle börja på gymnasiet.

Du kanske undrar hur det kan vara en anledning till varför man skulle göra slut? Det undrar nämligen jag också. Enligt honom var det därför att jag kommer gå i samma skola som andra killar och kanske faller för en utav dom och glömmer bort Pelle.

Detta fick jag förklarat för mig på alla hjärtans dag. Vi satt i soffan och väntade på att äppelpajen som han bestämt att vi skulle göra skulle bli klar. Då sa han helt plötsligt:
”- Jag ska göra slut med dig. Men inte nu.”
Vad svarar man till det? Jag trodde att jag hört fel och låtsades som ingenting. Hoppades på att han skulle utveckla det lite mer.

Vi gick ut för att gå och handla vaniljsås på macken, det var då han berättade resten. Jag började naturligtvis gråta, och kände för varje hjärtslag hur gärna jag bara ville hem.
Så hem åkte jag.
Rosorna jag fått i ena handen och den andra handen i knät så mamma inte skulle misstänka något under tiden hon körde.
”Hur kan han göra såhär? Hur kan man göra slut med någon på alla hjärtans dag, bara för att man är orolig över hur allt ska gå på gymnasiet?”
Det var det jag tänkte under hela bilfärden. När jag kom hem var jag omtöcknad och ville bara sova men det gick inget vidare bra. Jag satte mig vid datorn, och då började Pelle skriva på msn.
”Jag menar det inte. Förlåt! Vill du ha mig tillbaka?”

I skolan dagen efter kramades vi. Någon timme senare pussades vi. Exakt en vecka efteråt, en dag efter ett år tillsammans, gör han slut igen.
Denna gång varade det.

Jag började på gymnasiet, han likaså. Olika skolor, olika städer, olika län.
Ensam. Jag var helt ensam. Jag kände ingen på skolan. Han kände alla på sin. Alla kände honom.
Efter en månad i skolan blev jag upptäckt av en kille. Vi blev tillsammans, men det visade sig efter några månader att det inte funderade. Två veckor senare fick jag en ny pojke. Han var underbar. Snäll, omtänksam, rolig, charmig.. ja, allt sådant som man kan tänkas vilja ha. Utom en sak. Han var inte Pelle. Så, var jag nöjd?
Jag hade en pojkvän som gjorde allt för mig. Han kom överens med familjen, mina vänner och självklart med mig.
Hur kommer det sig då, att jag alltid jämförde honom med Pelle? Att jag drömde om Pelle varje natt? Att jag tänkte på honom varje dag? Att jag i hemlighet skulle kunna göra nästan vad som helst för att få Pelle tillbaka?

Jag skäms.
”Usch, det är så hemskt med folk som inte kan släppa gamla pojk- och flickvänner. Svårt att gå vidare liksom? Helt besatta!”
Jag skäms. Jag säger så själv. Jag skäms mycket.
Men av någon underlig anledning kan jag inte släppa taget. Av någon anledning vill jag ha honom tillbaka, trots att han svikit mig två gånger.
Han är min stora kärlek. Han är min själsfrände. Han är, trots att jag inte ens känner honom längre, mitt allt.


   
Citera

Tråden låst på grund av inaktivitet


   
SvaraCitera