ta ett djupt andetag.

Det är ju alltid bra att försöka i alla fall så försök få dem att fatta något. För alla parter borde ju ha intresse i att du faktiskt vill göra något åt din situation.

Det är arbetsmarknadens slutförvaring. Anledningen till att hon gör en så stor grej av din situation och låter dig komma på egna lösningar är för att om du inte är den hon tror, då måste hon arbeta och det är farligt.

OF 5:

Det är arbetsmarknadens slutförvaring. Anledningen till att hon gör en så stor grej av din situation och låter dig komma på egna lösningar är för att om du inte är den hon tror, då måste hon arbeta och det är farligt.

känns exakt så, hon skulle lära mig att sköta ett hushåll. Hon köpte rengöringsprodukter åt mig och skrev en lista på vad som ska göras när. Hon klagar på att jag ser ut att tappa vikt jättefort, jag ber henne om att hjälpa mig med måltidsplanering men det är väl inte så noga förrän jag får konstaterade ätstörningar/hamnar på farligt lågt bmi.

Macktorsken:

För att du inte trivs där?

trivs inte, får ångest av att gå dit, av att bli ignorerad hela dagen, "glömd" vid lunchen, ensam på raster och lektoiner. Ingen vill jobba med mig, trots att jag varken luktar illa eller är gravt ful eller sämst på skoluppgifter. Dom bara undviker mig i möjligaste mån och det tar för mycket energi av mig att vara ledsen för att jag ska orka med skolan också.

Postorderhoran:

ignorerad hela dagen,

Skulle tycka det var skönt, vem fan vill umgås med alla korkade as i skolan ändå? :S Skönare att äta ensam, du slipper bry dig om när andra är klara och du gör vad du tycker är bra. Skit i alla töntar och tänk på dig själv istället.

Distans kan vara en bra grej bara, och bara!, om du har ett aktivt socialt liv. Social isolation, som det annars kan leda till, är väldigt farligt. Det är förslöande, och snarare än att göra ångesten mindre, så är det ett försvarsbeteende som på sikt ökar ångesten.

Jag var hemma i ett år och gjorde inte ett dyft. Så som läget är nu så kan jag inte ha mer än en sak planerad för att inte flippa och få ångest, och ställa in allt sammans helt och hållet istället. Tiden rinner som sand mellan mina fingrar, och jag hinner inte göra något över huvud taget. Jag är konstant trött, mitt immunförsvar är kassare än kasst, och jag är sjuk hela tiden.

Det bästa för ångest är att övervinna den. Det är dock ett tveeggat svärd, för om man misslyckas kan det stärka ångesten i stället. Det bästa är att övervinna den tillsammans med samtalskontakt (och då helst i form av utbildad terapeut/psykolog!).

Jag vet inte om du har kontakt med öppenpsyk, men jag skulle tippa på att det har bra mycket bättre koll på ångest än socialen. På öppenpsyk är de realister och inte idealister. De kommer säga att det förvisso vore bäst att inte dricka alkohol – men ingen som jobbar där är dum nog att tro att så är fallet, utan säger saker som ‹Var försiktig med medicin X när du druckit och drick inte direkt inpå en ångestattck›.

Hampie:

Distans kan vara en bra grej bara, och bara!, om du har ett aktivt socialt liv

Tycker du generaliserar lite väl mycket här . Det kan fungera ändå.

Hampie:

Nej.

Det fungerade för mig Sen beror det nog på vart man drar gränsen för "ett aktivt socialt liv", men ja.

Alltså, jag mådde dåligt osv, sen pluggade jag distans och under tiden tiden kom jag ur min depression fast att jag inte hade något vidare aktivt socialt liv och det var pga av det som jag sen orkade flytta och studera vidare

Postorderhoran:

nu blev ju min kontakt arg på mig idag för att jag inte har förtroende för henne.

Det har hon ju ingen rätt att bli.
Var mer tydlig om vad du vill och vad du känner. Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårna!

Postorderhoran:

Fram tills nu, nu känner jag att det inte funkar längre.

Om du har sådan ångest att du p.g.a. den har 50 % frånvaro så är något fel, och jag tycker definitivt att du behöver hjälp. Inte bara för att du sabbar skolan, utan för att det antagligen medför kraftigt nedsatt livskvalité. Även om du studerar på distans så kan mycket ångest och nedstämdhet göra att man helt sonika skiter i att göra det man skall, och väldigt fort sackar efter, och till slut inte klarar av det.

Nu är du 17, så tyvärr tror jag det är BUP som gäller för din del – men om du är nära 18, eller om de har justea regler där du bor, så kanske du kan söka dig direkt till öppenpsyk alternativt gå till din husläkare och be om en remiss (det brukar gå fortare). Om du har ett utpräglat självskadebeteende eller är suicidal så borde det gå på en vecka om ditt landsting inte är efter.

För min del så tog det en månad ungefär från remiss till första besök, och sedan en månad till för att få min terapeut. Nu när jag, så att säga, kommit in i karusellen, så har jag terapi en gång i veckan och träffar min psykiater varannan månad ungefär.

Har du en bra relation till din mor? För i så fall: ta med henne till socialen och låt henne hjälpa dig föra din talan. Som 17-årig med problem så är det svårt att göra det. Gud, det är svårt som 50-åring att stå upp för sig själv i sådana situationer, och mår man inte bra och har lite taskigt självförtroende så är det ett recept på misslyckande. Människor är inte perfekta, och det gäller även socialtanter. De är inte clairvoienta, och man måste därför faktiskt rätt bryskt kräva det man vill ha ut av kontakten med de.

Ibland kan man få hjälp med sådant av en kurator på öppenpsyk. De har även tillgång till arbetsterapeuter som hjälper en med att t.ex. komma ihåg att göra läxor, städning om man inte klarar av det, och dylikt. Viktigt är dock att man står på sig: «Det här har jag problem med, vad kan ni göra för att hjälpa mig med det?». Självfallet har även du ett ansvar – men ibland har vården en tendens att lägga över allt ansvar på patienten. Jag fick t.ex. höra att jag skulle ta promenader, och att de inte kunde göra mer för mig, när jag var hos husläkaren. Jag vart fullkomligen ursinnig och gick därifrån. min psykolog jag hade på vårdcentralen lyckades dock fixa en remiss och jag känner mig otroligt mycket bättre bemött på öppenpsyk.

Postorderhoran:

Då fick jag ingen diagnos förutom att min mentala ålder var dubbelt så hög som min fysiska.

Fruktansvärt att säga en sådan sak till ett barn. Faktiskt. tycker det låter som om du haft lite otur – men inte skall vi låta det sabba dina sista tonår?

isola:

Det har hon ju ingen rätt att bli.
Var mer tydlig om vad du vill och vad du känner. Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårn

Word. Soctanter är utbildade till att klara av människor i svåra situationer och om de inte kan tåla din kritik så har de valt fel yrke. Be om att få en annan kontakt om det inte funkar med den du har.

Postorderhoran:

det känns som om ifall jag blir arg på dem drar de tillbaka de grejer de ändå hjälpt mig med, och blir arga på mig eller nåt.

Det är ett maktmedel och om de använder det för att straffa dig för dina känslor så är det väldigt dåligt. De skall finnas till för dig, och vara ditt stöd i kampen mot den stora världen, inte vara en del av den.

Jag kan sätta mig med dig på lunchen, umgås med dig på rasterna, jobba med dig på lektionerna.