Postorderhoran:Fram tills nu, nu känner jag att det inte funkar längre.
Om du har sådan ångest att du p.g.a. den har 50 % frånvaro så är något fel, och jag tycker definitivt att du behöver hjälp. Inte bara för att du sabbar skolan, utan för att det antagligen medför kraftigt nedsatt livskvalité. Även om du studerar på distans så kan mycket ångest och nedstämdhet göra att man helt sonika skiter i att göra det man skall, och väldigt fort sackar efter, och till slut inte klarar av det.
Nu är du 17, så tyvärr tror jag det är BUP som gäller för din del – men om du är nära 18, eller om de har justea regler där du bor, så kanske du kan söka dig direkt till öppenpsyk alternativt gå till din husläkare och be om en remiss (det brukar gå fortare). Om du har ett utpräglat självskadebeteende eller är suicidal så borde det gå på en vecka om ditt landsting inte är efter.
För min del så tog det en månad ungefär från remiss till första besök, och sedan en månad till för att få min terapeut. Nu när jag, så att säga, kommit in i karusellen, så har jag terapi en gång i veckan och träffar min psykiater varannan månad ungefär.
Har du en bra relation till din mor? För i så fall: ta med henne till socialen och låt henne hjälpa dig föra din talan. Som 17-årig med problem så är det svårt att göra det. Gud, det är svårt som 50-åring att stå upp för sig själv i sådana situationer, och mår man inte bra och har lite taskigt självförtroende så är det ett recept på misslyckande. Människor är inte perfekta, och det gäller även socialtanter. De är inte clairvoienta, och man måste därför faktiskt rätt bryskt kräva det man vill ha ut av kontakten med de.
Ibland kan man få hjälp med sådant av en kurator på öppenpsyk. De har även tillgång till arbetsterapeuter som hjälper en med att t.ex. komma ihåg att göra läxor, städning om man inte klarar av det, och dylikt. Viktigt är dock att man står på sig: «Det här har jag problem med, vad kan ni göra för att hjälpa mig med det?». Självfallet har även du ett ansvar – men ibland har vården en tendens att lägga över allt ansvar på patienten. Jag fick t.ex. höra att jag skulle ta promenader, och att de inte kunde göra mer för mig, när jag var hos husläkaren. Jag vart fullkomligen ursinnig och gick därifrån. min psykolog jag hade på vårdcentralen lyckades dock fixa en remiss och jag känner mig otroligt mycket bättre bemött på öppenpsyk.
Postorderhoran:Då fick jag ingen diagnos förutom att min mentala ålder var dubbelt så hög som min fysiska.
Fruktansvärt att säga en sådan sak till ett barn. Faktiskt. tycker det låter som om du haft lite otur – men inte skall vi låta det sabba dina sista tonår?
isola:Det har hon ju ingen rätt att bli.
Var mer tydlig om vad du vill och vad du känner. Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårn
Word. Soctanter är utbildade till att klara av människor i svåra situationer och om de inte kan tåla din kritik så har de valt fel yrke. Be om att få en annan kontakt om det inte funkar med den du har.
- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -
Postorderhoran:det känns som om ifall jag blir arg på dem drar de tillbaka de grejer de ändå hjälpt mig med, och blir arga på mig eller nåt.
Det är ett maktmedel och om de använder det för att straffa dig för dina känslor så är det väldigt dåligt. De skall finnas till för dig, och vara ditt stöd i kampen mot den stora världen, inte vara en del av den.