Jag vill springa och börja cykla.
Jag vet inte om jag skulle skriva i "vår gemensama träningsdagbok" eller om ni skulle tycka det vore intressant om jag gjorde en träningsdagbok hur min process går.
I vilket fall som helst lyder frågan, hur kan man börja springa med en diagnos? Hur har det gått för er andra?
Förra sommaren började jag jogga lite försiktigt, och det var en fantastisk känsla!
Jag har försökt med gym, men det är inget som passar mig och min miljö. Sjukgymnast har jag inte heller och gillade inte bilresan. Säger inte att jag aldrig kommer gå dit men föredrar och träna utomhus, så många dofter!
Det här kom jag fram till första gången jag joggade:
1. Jag tycker intervaller är roliga och det har jag alltid tyckt, till exempel stafett. Det kom jag på för att jag började springa så fort det blev raksträcka och detta en väldigt liten raksträcka, därefter blev det jobbigt så fort det blev backar eller vägen sluttade lite.
2. Jag märkte att det var mycket roligare just därför att jag inte hade någon "klass" bakom som stod och pressade på mig, "klasskompisar" som sprang förbi och ingen "lärare" som stod vid målet, vrålade.
3. Jag värmer alltid upp innan och efter med övningar jag fått av syrran, också de övningar jag lärt mig från när jag spelade bordtennis.
4. Det gick jättebra med mina kramper och leder, första gångerna jag var ute och joggade. Kallar de för mina "powerwalks" då jag kunde vara ute i tre timmar, och gå samma "bana" med hemska, några av de värsta skolminnen.
Det var inte som förr, att jag fick hjärtklappning och andningsvårigheter men då berodde det givetvis på att min hälsa började bli sämre. Jag kunde också ligga på gräset, helt utmattad och missade lunchen. Självklart ingen som gjorde mig sällskap då och jag frågade inte om det, men kände mig ändå lite övergiven.
5. Tyvärr, eller inte så konstigt egentligen så kände jag att uppstötningarna kom tillbaka när jag joggade förra sommaren. Men det var inte obehagligt, jag saktade ner tempot och promenerade snabbt vid de tillfällena som uppstötningarna kom och sen kunde jag försiktigt börja jogga igen.
6. Idag har jag hittat perfekta löpningsrundor för mig, någon säger att "Det är ju bra med backar, då får man motstånd" men är det något man vill ha innan man ens hunnit börja jogga? Då blir det promenad på direkten, i alla fall för mig.
7. Nu glömde jag bort mig, sitter med benen högt upp och har inte haft några svullna fötter denna sommaren.. (yeah!)
Men därför att jag får sådan "träning" efter mitt jobb och promenaden jag försöker gå oftare hem, som är 2km promenad med backar och är det motvind... ja, då skakar mina ben efteråt som om jag vore skelettet i min garderob.
(när det dansar)
Min syster har också en löparsträcka, utanför hennes dörr som sträcker sig i flera mil genom staden. Jag har tänkt att jag vill gå den och se hur den ser ut, men aldrig blivit av. Hon brukade åka med Inlines där. Jag undrar om det kan ge en annan sorts träning med?
Diskutera gärna fritt, glöm inte bort att jag har en diagnos. Säg vad ni tycker om mina tankar och funderingar!
8. Idag ska jag till Småland över dagen, och lämnar kameran hemma. Jag tänker fokusera på och gå mina "powerwalks" där. Gråter lite, jag och min familj kan inte komma dit hur som helst längre. Min moster och hennes familj äger morfars hus nu. Morfar är gammal, snart kommer jag inte få hålla hans stora händer och se hans "skomakartumme"
Jag vet inte om jag skulle skriva i "vår gemensama träningsdagbok" eller om ni skulle tycka det vore intressant om jag gjorde en träningsdagbok hur min process går.
I vilket fall som helst lyder frågan, hur kan man börja springa med en diagnos? Hur har det gått för er andra?
Förra sommaren började jag jogga lite försiktigt, och det var en fantastisk känsla!
Jag har försökt med gym, men det är inget som passar mig och min miljö. Sjukgymnast har jag inte heller och gillade inte bilresan. Säger inte att jag aldrig kommer gå dit men föredrar och träna utomhus, så många dofter!
Det här kom jag fram till första gången jag joggade:
1. Jag tycker intervaller är roliga och det har jag alltid tyckt, till exempel stafett. Det kom jag på för att jag började springa så fort det blev raksträcka och detta en väldigt liten raksträcka, därefter blev det jobbigt så fort det blev backar eller vägen sluttade lite.
2. Jag märkte att det var mycket roligare just därför att jag inte hade någon "klass" bakom som stod och pressade på mig, "klasskompisar" som sprang förbi och ingen "lärare" som stod vid målet, vrålade.
3. Jag värmer alltid upp innan och efter med övningar jag fått av syrran, också de övningar jag lärt mig från när jag spelade bordtennis.
4. Det gick jättebra med mina kramper och leder, första gångerna jag var ute och joggade. Kallar de för mina "powerwalks" då jag kunde vara ute i tre timmar, och gå samma "bana" med hemska, några av de värsta skolminnen.
Det var inte som förr, att jag fick hjärtklappning och andningsvårigheter men då berodde det givetvis på att min hälsa började bli sämre. Jag kunde också ligga på gräset, helt utmattad och missade lunchen. Självklart ingen som gjorde mig sällskap då och jag frågade inte om det, men kände mig ändå lite övergiven.
5. Tyvärr, eller inte så konstigt egentligen så kände jag att uppstötningarna kom tillbaka när jag joggade förra sommaren. Men det var inte obehagligt, jag saktade ner tempot och promenerade snabbt vid de tillfällena som uppstötningarna kom och sen kunde jag försiktigt börja jogga igen.
6. Idag har jag hittat perfekta löpningsrundor för mig, någon säger att "Det är ju bra med backar, då får man motstånd" men är det något man vill ha innan man ens hunnit börja jogga? Då blir det promenad på direkten, i alla fall för mig.
7. Nu glömde jag bort mig, sitter med benen högt upp och har inte haft några svullna fötter denna sommaren.. (yeah!)
Men därför att jag får sådan "träning" efter mitt jobb och promenaden jag försöker gå oftare hem, som är 2km promenad med backar och är det motvind... ja, då skakar mina ben efteråt som om jag vore skelettet i min garderob.
(när det dansar) Min syster har också en löparsträcka, utanför hennes dörr som sträcker sig i flera mil genom staden. Jag har tänkt att jag vill gå den och se hur den ser ut, men aldrig blivit av. Hon brukade åka med Inlines där. Jag undrar om det kan ge en annan sorts träning med?
Diskutera gärna fritt, glöm inte bort att jag har en diagnos. Säg vad ni tycker om mina tankar och funderingar!
8. Idag ska jag till Småland över dagen, och lämnar kameran hemma. Jag tänker fokusera på och gå mina "powerwalks" där. Gråter lite, jag och min familj kan inte komma dit hur som helst längre. Min moster och hennes familj äger morfars hus nu. Morfar är gammal, snart kommer jag inte få hålla hans stora händer och se hans "skomakartumme"
