Har inga problem, kunde inte vart lyckligare

Bananlåda: Har inga problem, kunde inte vart lyckligare

Menar du det eller är det sarkasm?

Lite känslosam. Saknar min far! Lyssnar på musik han har producerat. 

F.ö. "Vår gemensamma relationsdagbok" inte helt olik kanske

Hur: Lite känslosam. Saknar min far! Lyssnar på musik han har producerat.

Är han bortrest eller har han gått bort?

Bananlåda: Nepp, ingen sarkasm. Enda problemet är de jobbigt att säga hejdå.

Har (och alltid haft) bättre relation till mina föräldrar/familj än vad dom flesta har, iallafall alla jag träffat.
Har inga vänner, så automatiskt inga problem där

Ok, isf är jag glad för din skull. Vänner kommer och går...du har iaf en del folk på forumet här som är lite som vänner.

L Y S:
Är han bortrest eller har han gått bort?

Bor långt bort, bara. 

L Y S:
Sparsamma då jag är introvert och inte har så stor social krets, samt att jag föredrar att ofta vara för mig själv. Jag är däremot bra på att läsa av andra människor och fixa till problem i relationen då de uppstår, men hela det sociala spelet är ofta utmattande så jag behöver mycket tid för mig själv.

Fint av dig att du vill hjälpa andra, tycker att det märks en del på forumet. Du är ganska aktiv men man vet egentligen inte så mycket om dig. 

Hur:
Skulle du vilja ha fler vänner?

Ja såklart, hade gärna haft ett "gäng" liksom.
Men det är inget jag har brottom med, mitt liv har ju precis börjat

Hur: Bor långt bort, bara.

Ok, det är inte lätt när det är stora avstånd.

Hur: Fint av dig att du vill hjälpa andra, tycker att det märks en del på forumet. Du är ganska aktiv men man vet egentligen inte så mycket om dig.

Jag är rätt privat av mig så det tar emot att dela med mig allt för mycket av mig själv. Min vilja att hjälpa kommer ifrån min egen kamp med livet och därmed även min sympati för andra som har det tungt.

Jag finner relationer svårt. Är likt du själv, mycket blyg samt introvert. Detta har gjort att jag varit ensam i mitt liv. Som exempel har mina helger bestått av enslighet, så länge jag kan minnas. Nu på senare år har jag börjat arbeta med mig själv, för att blygheten inte skall få huvudrollen. Tycker om att vara med människor, mår som bäst då. Behöver absolut ensamtid, men haft för mycket av det. Depression och isolering är ingen trevlig kombination. Självförakt och förlorad livslust blir ett faktum. Jag mår inte alls bra psykiskt, livet har varit hårt mot mig. Varit deprimerad och suicidal i många år, vilket jag fortfarande är till viss mån. Lider dessutom av grov tvångssyndrom. Detta innebär destruktiva och elaka tankar i huvudet, ständigt. När jag umgås med människor som jag tycker gott om, glömmer jag mörkret för en stund. Munter och tillfreds. Denna stund av ljus kan få mig att må bra i veckor och agerar likt någon slags mening, får mig att se framemot ting. 

Blivit säkrare i mig själv samt duktigare på att handla i sociala situationer och därför även fått ett bredare spektrum av relationer i mitt liv. Började med att ta initiativ. Satte mig bredvid någon i klassen som jag var nyfiken på och startade en konversation. Detta genom att, exempelvis erbjuda mig själv och hjälpa henne med uppgiften vi fått. Därefter frågade jag om det var okej att hänga någonting på rasten. Raster ger fler luckor för konversationer och vi pratade på om allt möjligt. Fann det väsentligt att ställa följdfrågor, trots att jag tyckte det var skrämmande. Det höll konversationen vid liv och vi lär de känna varandra desto bättre. Fann gemensamma nämnare. Gav ett flyt och pinsamma tystnader var inte längre en självklarhet. Följde med henne ut när hon skulle ta en paus för en cigarett, trots att kylan tycktes bitande, höll jag henne sällskap. Denna korta stund i kylan med blickarna vilande i varandras, skapade ett djup, en förståelse, ett språk utan ord. När hon rökt klart, gick vi in och fortsatte med uppgiften tillsammans. Vid skoldagens slut frågade jag henne, om hur hon skulle ta sig hem, varpå hon svarade att hon skulle ta bussen. Följde henne till bussen och vi bytte medier. Vi sade adjö och kramades. Vips hade jag en kompis, bara sådär?

Aldrig tidigare hade jag lyckats skaffa mig vänner på egen hand. Denna dag höll mig på ljuvt humör en längre tid. Bibehöll kontakten både på medier och i skolan. Nu var jag inte längre ensam på rasterna. Fantastiskt. Inte kommit så långt som att fråga om umgänge på helger eller utanför skolan. Men jag är ändå stolt över mig själv, att jag vågar och utvecklas. Livet tycks rikare.

Det jag vill komma fram till egentligen, är att våga. Börja med någonting smått, som att hälsa på någon främmande i korridoren. Bygg vidare. Var snäll mot dig själv och gå utanför din komfort. Det går, trots blygsamhet samt dålig självkänsla. Ger så mycket. Det som tycktes så svårt, likt sociala situationer och umgänge känns nu lättare för mig. Mår bättre än vad jag gjort på länge, trots svackor.