Vad för egenskaper och färdigheter söker du i relationer till andra människor? Och viktigast av allt, varför söker du dessa relationer och egenskaper? Om jag kunde pinga mens så skulle jag göra det nu.
ping mens
typ mörkgrönt och ibland helt mörkt med färgfyllda brytningar, doften av nyslaget gräs, kanske någon som kan spela fiol, ibland bara långa korridorer
Det eviga ifrågasättandet av sig själv, grubblandet, den ormliknande anpassningsbarheten och rädslan för vad andra tycker är nice egenskaper att ha.
dazed: Det eviga ifrågasättandet av sig själv, grubblandet, den ormliknande anpassningsbarheten och rädslan för vad andra tycker är nice egenskaper att ha.
Är det inte snarare en egenskap man borde ta sig ur (det kanske du menade iofsg).
Tojo & Fuckface:
Testa det där knepet med att stoppa en stor yllesocka i grenen mellan kalsongerna och byxorna. Det är det som gäller.
mynona:
Det var det där med hintar ja
dazed:
Det var det där med hintar ja
ja, jag tror att jag har förlorat förmågan att urskilja sådana under min depression 2014-15. är alldeles för skräckslagen att göra folk arga på mig sedan dess. men det lär återvända!
Det har fått mig att inse hur viktig självkänsla och självförtroende är för att man ska våga förstå hintar, göra antydningar, skämta etc.
Det är bara nätt och jämt att jag har börjat våga sådant igen utan att rygga ihop i förväg i skräck för att göra någon arg på mig.
mynona:
ja, jag tror att jag har förlorat förmågan att urskilja sådana under min depression 2014-15. är alldeles för skräckslagen att göra folk arga på mig sedan dess. men det lär återvända!Det har fått mig att inse hur viktig självkänsla och självförtroende är för att man ska våga förstå hintar, göra antydningar, skämta etc.
Det är bara nätt och jämt att jag har börjat våga sådant igen utan att rygga ihop i förväg i skräck för att göra någon arg på mig.
Jag vill inte påstå mig kunna förstå men jag kan förstå att sådant är viktigt för att känna sig inkluderad i världen, vad är en relation till en människa eller en kontext utan att ha ett slags gemensamt språk som man är införstådd med?
Våga!
dazed:
Jag vill inte påstå mig kunna förstå men jag kan förstå att sådant är viktigt för att känna sig inkluderad i världen, vad är en relation till en människa eller en kontext utan att ha ett slags gemensamt språk som man är införstådd med?Våga!
Jag tror det är ganska klassiskt: jag hade en väldigt svår destruktiv depression i samband med ett antal kriser under 2014 som utvecklade sig i allehanda panikångesttillstånd etc: jag var osäker på mig själv pga en del kriser som inträffade, och den dåliga självkänslan revs ned ytterligare av en del nedsättande personlig kritik jag fick motta ganska konstant under en lång period. Därefter började jag allt oftare tänka: "Om jag säger det här får jag en till pik, för jag kan föreställa mig vad hn tycker om det här och vad hn kommer att säga om det", och när jag satte mig in i den personens sätt att se mig, vilket jag gjorde för att kunna förutse den och därmed undvika dessa pikar, så började jag väl på sätt och vis se mig själv på samma sätt som den, vilket förstås är osunt eftersom den personen inte känner mig och grundar sin felaktiga uppfattning om mig på fördomar. Jag antar att det är en ganska grundläggande reaktion? Påminner om vad jag läst om mobbing, säger inte att jag blev mobbad men mekanismen är väl liknande kanske. Jag börjar hämta mig nu och ta mig upp från det igen, men självtilliten och tilliten till andra skadades, så det lär gå långsamt, men jag är på väg upp och, antar jag, tillbaka! Tack
mynona:
Jag tror det är ganska klassiskt: jag hade en väldigt svår destruktiv depression i samband med ett antal kriser under 2014 som utvecklade sig i allehanda panikångesttillstånd etc: jag var osäker på mig själv pga en del kriser som inträffade, och den dåliga självkänslan revs ned ytterligare av en del nedsättande personlig kritik jag fick motta ganska konstant under en lång period. Därefter började jag allt oftare tänka: "Om jag säger det här får jag en till pik, för jag kan föreställa mig vad hn tycker om det här och vad hn kommer att säga om det", och när jag satte mig in i den personens sätt att se mig, vilket jag gjorde för att kunna förutse den och därmed undvika dessa pikar, så började jag väl på sätt och vis se mig själv på samma sätt som den, vilket förstås är osunt eftersom den personen inte känner mig och grundar sin felaktiga uppfattning om mig på fördomar. Jag antar att det är en ganska grundläggande reaktion? Påminner om vad jag läst om mobbing, säger inte att jag blev mobbad men mekanismen är väl liknande kanske. Jag börjar hämta mig nu och ta mig upp från det igen, men självtilliten och tilliten till andra skadades, så det lär gå långsamt, men jag är på väg upp och, antar jag, tillbaka! Tack
Fyfan.
Ja det påminner också lite om normaliseringsprocessen man brukar tala om när det gäller våld i nära relationer. Det är bra, kriga på.
Jag hoppas du förstår att fåordigheten inte är menad att vara en sådan utan mer en konsekvens av att jag inte vet vad jag ska skriva. Ta hand om dig.
dazed:
Fyfan.
Ja det påminner också lite om normaliseringsprocessen man brukar tala om när det gäller våld i nära relationer. Det är bra, kriga på.Jag hoppas du förstår att fåordigheten inte är menad att vara en sådan utan mer en konsekvens av att jag inte vet vad jag ska skriva. Ta hand om dig.
Jadå, jag förstår. Jag har börjat bli allt mindre ängslig de senaste månaderna och de gamla instinkterna börjar komma tillbaka även om jag fortfarande är försiktig med att visa dem, så jag bör nog förhoppningsvis ha läkt och återvänt till mitt 2013-jag i självkänslenivå under 2016! Hänger nog delvis samman med att saken tagits itu med och pikar upphört allt mer, i kombination med att övriga börjat inse hur jag mått, det är bara synd att minnet av kommentarer/etc ofta kommer tillbaka och då blir man ledsen på nytt, men ja, det går framåt hela tiden och snart är jag helt ansvarig för mig själv igen får man hoppas! 😉
Tack för förståelsen!
mynona:
Jadå, jag förstår. Jag har börjat bli allt mindre ängslig de senaste månaderna och de gamla instinkterna börjar komma tillbaka även om jag fortfarande är försiktig med att visa dem, så jag bör nog förhoppningsvis ha läkt och återvänt till mitt 2013-jag i självkänslenivå under 2016! Hänger nog delvis samman med att saken tagits itu med och pikar upphört allt mer, i kombination med att övriga börjat inse hur jag mått, det är bara synd att minnet av kommentarer/etc ofta kommer tillbaka och då blir man ledsen på nytt, men ja, det går framåt hela tiden och snart är jag helt ansvarig för mig själv igen får man hoppas! 😉
Tack för förståelsen!
Du gå tjej!
