Ok, jag har nyligen läst klart den första delen av Leo Hubermans bok Människans rikedomar, vilket har fått mig att filosofera mer än vanligt. Jag har därför skrivit denna text i hopp om att få andra, likasinnade eller inte, att också börja fundera på hur vårt samhälle egentligen ser ut.

Del 1: Sveriges välfärdssystem

Jag tänkte börja med lite historia i ämnet välfärd och då med Sverige i fokus. Texten nedan har jag själv skrivit utav information jag har läst och hört under de senaste åren och har därför svårt att lämna källor. Ni får gärna rätta mig om ni hittar något som inte stämmer.

I Sverige hade vi under ca 4 decennier ett välfärdssystem, uppbyggd som en försäkring så att ingen skulle falla utanför samhället eller hamna i fattigdom. Detta system, uppbyggt av socialdemokraterna, gick ut på att med en blandning av marknads- och planekonomi få fram kapital, öka produktionen och distribuera produkterna dit de behövdes. Av detta kunde man bygga ut de allmänna skolorna, sjukvården, bygga bättre bostäder och öka arbetstillfällena.
Det gick genom att göra det billigt och enkelt för vem som helst med kapital (pengar) att starta och utveckla ett företag, anställa folk och att i stort sett producera de varor man kände för. Det var låga skatter på företagande. Detta frigjorde kapital och garanterade att den svenska industrin utvecklades.
Detta system, marknadsekonomin, kan lätt utnyttjas till att göra investerarna väldigt rika. Därför införde man en hake: det var väldigt höga skatter så fort som man försökte mjölka ut pengar ur företaget, så höga att det inte lönade sig. Men trots det kunde man fortfarande tjäna på affären, vilket gjorde det fortsatt intressant att investera.

Större delen av skatterna kom dock ifrån medelklassen, bestående av läkare, advokater, ingenjörer m m. Denna grupp växte sig snabbt större p g a den snabbt växande industrin. Medelklassen, bourgeoisien, vi, betalade i stort sett välfärdsystemet med höga skatter på nästan allting. Med dessa höga skatter var det viktigt att de kände att de fick valuta för pengarna, med sjukvården etc. Då skatterna gjorde att Sverige hade världsklass på våra skolor och sjukhus, var det inget problem.

Samtidigt blev det pengar över, vilket gynnade arbetarklassen som därmed även de kunde ta del av kakan. Man hade här byggt upp ett fungerande samhälle (vår budget var i balans) och man minskade klyftorna. Tyvärr rann detta efter ett tag ut i sanden när det inte längre var hållbart att ha fabriker i Sverige.

Del 2: Globalisering

Målet med marknadsekonomi är att få ut så mycket pengar som möjligt, alltså måste produktionen vara så effektiv som möjligt; man vill få ut så mycket pengar som möjligt för sitt investerade kapital.
I o m globaliseringen är det möjligt att finna den billigaste arbetskraften och de bästa förhållandena för en givande industri vår värld har att erbjuda. När det blev billigare för ägarna till industrierna att tillverka sina fotbollar i Pakistan och leksaker i Kina, då gjorde de det. Den industri som en gång låg i Sverige flyttades till andra länder.
Resultatet blev: inga fabriker = inga arbetstillfällen, inga arbetstillfällen = inget behov av en arbetarklass.
Sverige blev till ett land av nästan helt uteslutande medelklass, det enda sättet att få arbete i Sverige är numera att utbilda sig.
Allt detta ser bra ut på papperet, och ur Sveriges synpunkt är det utmärkt. Problemet är bara att vi har förlorat kontrollen och insikten över produktionskedjan.

Att flytta industrierna till andra länder betyder bara att man flyttar proletariatet. Och då medelklassen växer så växer även ”behovet” av fler prylar: platt-TV, leksaker och annat skräp vi med pengar har gjort till vår vana att köpa. Detta ger medelklassen i de länderna ett otroligt uppsving i ekonomin. Att höja slavlönerna för deras arbetare skulle vara ekonomiskt självmord.
Arbetarrörelserna i dessa länder är inte tillräckligt organiserade för att göra motstånd och då proletariatet inte är svenska medborgare och därmed inte har svensk rösträtt ligger det inte i de svenska politikernas intresse att göra något åt saken (bojkott).
Det är även svårt att känna solidaritet får någon som bor på andra sidan jorden, och man vill ju hålla priserna nere.

Ansvaret hamnar då på företagen som äger produktionen. De är de enda i denna globala härva som har insikt i hela produktionskedjan, har möjlighet att förbättra arbetsförhållandena och makt nog att förändra systemet. Det finns dock ett stort problem: genom att förändra systemet skulle företagets ägare förlora pengar, och pengar är makt. Deras investerare skulle hoppa av; de skulle kunna tjäna mer pengar någon annanstans och konsumenterna skulle välja ett annat, billigare, märke.

Hur förändrar vi då detta?

Del 3: Revolution

Vi i Sverige måste, på demokratisk väg eller inte, bryta den fria marknaden och stoppa den marknadsbaserade globaliseringen. Genom vår röst och vilja måste vi bojkotta länder vars industri inte möter våra krav, stärka den svenska industrin och återuppbygga och förbättra välfärdssystemet. På det viset skapar vi arbetstillfällen för de som saknar svensk utbildning, utan att för den saken skull tulla på deras löner.

Genom att tvinga tillbaka produktionskedjan till där vi har koll på den kan vi försäkra upp om att ingen kommer till skada. Genom att göra det olönsamt för företaget att bedriva företag med en inhuman människosyn kan vi tvinga dem till bättring. Genom internationella fackförbund och solidaritet kan vi stärka arbetarnas makt i världen och forcera de hinder som kan finnas i vägen. När industrins mål inte längre är att tjäna så mycket pengar som möjligt slutar även överkonsumtionen som förstör vår planet.


Den dagen då fackförbunden har större makt och inflytande än storföretagen och jämlikhet är vårt gemensamma mål, den dagen är revolutionen nådd!