Vissa stunder här i livet känns så grymt perfekta, sen förstörs dem. Av henne, hon den där som MIN pojkvän fick känslor för. Hon den där som MIN pojkvän ljög om, han sade att han var tvungen att plugga, han ville att vi två, jag och han skulle kunna ha en framtid tillsammans. Därför var han tvungen att stänga av telefonen. Så att han inte skulle sitta och skriva till mig. Jovisst, istället sitter han hos henne.

Jag mår skit, de gånger han är med mig är han inte den han brukade vara. Nu är han tyst, vill knappt hålla i mig. Jag frågar vad det är, han rycker på axlarna. Jag försöker hålla hans hand men känner hur den sakta dras bort. Jag funderade på att göra slut, då berättade han. Vad han gjort, bit för bit... Lögn efter lögn

Jag ville inte se honom, hur kunde han svika mig så? Men efter en kort betänketid kom jag fram till att jag vill vara med honom ändå. Han sade att hna ville vara med mig, tills han förstod att jag fortfarande var sårad, han klarade inte av att se på mig utan att må dåligt. Så nu ville inte han prata med mig. Ännu en gång kände jag mig sviken, ja mitt hjärta krossades verkligen på nytt.

Det tog en helg, sen ville han ha mig tillbaka. Problemet? Han vill inte prata om vad som hänt... Visst, relationen har gått tillbaka till hur det var förut, vi kramas, vi kysser varandra, vi sitter och skrattar tillsammans i timmar men sen kommer de stunder. Då hon "ploppar" fram i mitt huvud. Jag ser helt plötsligt hennes hand smeka hans lår istället för mitt, jag hör hennes skratt eka mellan väggarna när han sagt något roligt, jag ser han kyssa hennes läppar istället för mina.

Allt jag vill är att han ska kunna prata med mig om det, jag vill inte prata med någon annan men han ger mig inget alternativ. Det känns så fult att dra det inför en vän, eller någon utomstående. Jag vill bara kunna få ut allt, alla jävla känslor.

Är väl därför jag skriver här, för att få ut mig allt för stunden. Jag förväntar mig inga svar, jag behövde bara få...