mopsen:

vad hände som utslöste detta, då?

Det du säger om att nå sin fysikala botten, så känner jag också D: Men ska inte låta det ske för det är inte ens kul.

Alltså det var kanske att jag inte gillade hur jag såg ut som startade det hela, men det är ju inte vad som keeps me going om man säger så.

Alltså, det bästa tipset jag har lyckats få ur någon är: Hitta din "passion", någonting som är värt att kämpa för, som är mer värt än ätstörningen.

Men min absoluta passion, som jag vill hålla på med - är också vad som får mig att må så jävla dåligt. Jag får sån prestationsångest, måste vara bäst och duktigast, och når jag inte mina mål så mår jag dåligt.
Känner någon igen sig i det?

alohomora:

Det är svårt

ja det är svårt, nu har ju inte jag haft några problem med sånt så jag vet ju inte fullt ut vad du har gått igenom och så men jag har haft mina egna problem och det var iaf så jag fixade lite av dem

jag sa åt mig själv att sluta fjanta runt och fixa skiten. du kan alltid prova slå dig själv i ansiktet, kan också funka

alohomora:

: Men ska inte låta det ske för det är inte ens kul.

men styrkan man kan uppnå genom att ta sig och sedan upp är extremt nyttig för ens framtida fortlevnad. tror jag.

alohomora:

ju inte vad som keeps me going om man säger så.

vad är dina mått och siffror?

patrick bateman:

ja det är svårt...sluta fjanta runt och fixa skiten

Gött att det funkade för dig! Jag har också sagt till mig själv att "vad fan håller du på med, skärp dig!! *slap*
Och kan fungera, ganska bra faktiskt. Faktum är att man har en fri vilja, det gäller bara att BESTÄMMA sig - som du sa.
Jag försöker verkligen att stänga ute tankarna, men sen blir man "påmind", och då är det down the road again. Eller man mår åtminstonde dåligt.

mopsen:

men styrkan man kan uppnå genom att ta sig och sedan upp är extremt nyttig för ens framtida fortlevnad. tror jag.

Hur kan du vara så säker på att du kommer kunna ta dig upp?! Det blir svårare ju längre man går.

mopsen:

vad är dina mått och siffror?

Vågar inte säga. Men jag är alltså normalviktig, försöker inte gå ned i vikt heller.
Har försökt bli bättre sen i sommras ungefär. Och jag är ju bättre! Men inte helt liksom.

mopsen:

men styrkan man kan uppnå genom att ta sig och sedan upp är extremt nyttig för ens framtida fortlevnad. tror jag.

ätstörningens tankefel.

alohomora:

kan du vara så säker på att du kommer kunna ta dig upp?! Det blir svårare ju längre man går.

egenstyrkan, tron på sig själv. allt bidrar till att jag vet att det är möjligt.

alohomora:

Men jag är alltså normalviktig, försöker inte gå ned i vikt heller.
Har försökt bli bättre sen i sommras ungefär. Och jag är ju bättre! Men inte helt liksom.

hur x-akt är du ätstörd eller du kanske har varit det och har nyttig distans nu?

framtidstron är död:

ätstörningens tankefel.

jag citerade inte ens dig!

mopsen:

jag vet att det är möjligt.

Säger du det så.. När tror du att du nått din low-point då, så du kan bli frisk igen?

mopsen:

hur x-akt är du ätstörd eller du kanske har varit det och har nyttig distans nu?

Vet inte vad du menar med nyttig distans (?) men jag har i 3 år haft tydliga ätstörningar (min plan i början var att fasta 2 dagar i veckan, trodde det var smart) men sen blev jag hungrig och började hetsäta, upptäckte att man kunde spy upp maten, skiftade då mellan fasta/äta 400 kcal om dagen/hetsäta/spydde då och då.
Det var ett helvete. Januari 2010-Augusti 2010 hade jag nog seriös bulimi, sommaren var värst, åt och spydde 3 ggr om dagen, kunde typ hacka upp ett lass med isbergssallad bara för att det är något ätbart med minst kcal, och spydde upp direkt därefter, bara för spyandets skull. Jag gick som mest ned 9 kg... gick upp och ned hela tiden. Vet inte riktigt hur jag lyckades, men jag började ta antidepp, och jag fick någon sorts plan på vad jag ville göra med mitt liv, blev mycket gladare och satte målet att bli frisk.

Heh, där har du min livshistoria. Hur x-akt ätstörd är du?

måste tillägga att INGEN vet om det, inte ens min psykolog visste xD Ägda.

Eller ja, sen ertappade mamma mig med att spy men hon fattar/gör inget

alohomora:

När tror du att du nått din low-point då, så du kan bli frisk igen?

återstå att se, yet to come

alohomora:

jag fick någon sorts plan på vad jag ville göra med mitt liv

såpass. men då var det bara för destruktivitetens skull?
bli ej arg på mig för att jag ej greppar allt, men det är en komplex situtation

mopsen:

såpass. men då var det bara för destruktivitetens skull?
bli ej arg på mig för att jag ej greppar allt, men det är en komplex situtation

Blir icke arg

Stor del var nog självdestruktiviteten, men självdestruktiviteten kommer ju från ytterligare något annat! Vet knappt själv vad. Men jag vill ha uppmärksamhet och lyckas med något. När jag höll på så var det den enda anledningen för mig att gå upp på morgonen ><

Jag hatar också att jag aldrig "lyckades" bli tillräckligt sjuk och smal för att nån ens skulle märka. Ville/vill vara inläggnings-sjuk, annars känns det inte som jag lyckas.
Ibland känner jag att jag vill gå ner alla dem där kilona en gång för alla, för att sedan kunna "settle down" och bli frisk. Men till skillnad från dig så inser jag att det inte kommer hjälpa

alohomora:

När jag höll på så var det den enda anledningen för mig att gå upp på morgonen ><

dude, det är galet ju. helt och hållet galet.

alohomora:

också att jag aldrig "lyckades" bli tillräckligt sjuk och smal för att nån ens skulle märka

märkte ingen 9 kilo? känns som att du började från högre delen av normalvikt. antar jag.

alohomora:

Men till skillnad från dig

somru vet

Har inga råd att bidra med förutom att jag till viss del känner igen mig. Rycker i äs-hjärnan ibland när man vistas bland folk/tittar på teve/osv. Väldigt jobbigt.

mopsen:

högre delen av normalvikt. antar

Började vid bmi typ 21-22

mopsen:

somru vet

Uppenbarligen gör du inte det
Nä, men för att vara allvarlig då. Jag vet ju inget om dig och din ätstörning, men du har säkert dina anledningar att tänka så. Och man tänker faktiskt inte rationellt (oftast) när det gäller just äs.
Vill du berätta lite om ditt personal hell?