uhuuuuuu:

har nämligen 3485738 tusen tjejkompisar ungefär som
har diagnosen ad/hd men innan dem fick veta att dem skulle
på testgrejs så var dem hur lugna som helst, och hade inte konsentrationssvårigeter(?) eller något sånt skit alls, överhuvudtaget.

Hmm, ok känner ingen det har varit så för. De jag känner med ADHD/DAMP (4 pers) har alltid haft sina problem och fått kämpa för att få en utredning.

Jag har alltid haft mina problem och jag skulle helst vara "normal" och utan diagnos men nu är det inte så. Det tog lång tid för mig innan jag klarade av att erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt har problem och behöver hjälp.

hemlig:

vidrigt med sånt här, när man ska sätta stämpel på hjärnan.

Word.

Basket_Case:

kasta saker i väggen

jag med men har blivit undersökt har ej adhd bara ilske problem

Jag har nog också DAMP. Men jag lider inte av att vara en aggressiv horspätta som bryter armar och ben på andra människor.

Varför vill man bota det, liksom.

DCD? DöCool-och-Dum-i-huvudet?

stentuff:

DöCool-och-Dum-i-huvudet?

hahaha kanske dampiga coola damen fan den var dålig haha

hemlig:

Människor är alldeles för komplicerade för att sammanfattas i en samling bokstäver

Håller med dig. Men det kanske är ett nödvändigt ont för att kunna hjälpa dem?

hemlig:

vidrigt med sånt här, när man ska sätta stämpel på hjärnan.

Är lugn, i de flesta situationer..

Basket_Case:

behöver hjälp.

jo, det vore ju bra om dem gav ut rätt medicin till dem få som verkligen
har ad/hd. har en vänn som har varit diagnoserad i 2 år
typ, och nu för typ en månad sedan kom hennes läkare på
att det var fel medicin.

mina vänner som inte har ad/hd, men som får diagnosen
endå börjar med lägsta dos, och ökar en gång i veckan.
saken är den att dem har inte sjukdomen så hur hög
dos dem än får så slutar dem inte fejka.

sedan får dem gå till bup ungefär 2 ggr i veckan och dem
är där i typ 2-3 timmar. så det tar tid från dems fritid och
dem får tider att passa och en massa sånt.
helt onödigt.

uhuuuuuu:

mina vänner som inte har ad/hd, men som får diagnosen
endå börjar med lägsta dos, och ökar en gång i veckan.
saken är den att dem har inte sjukdomen så hur hög
dos dem än får så slutar dem inte fejka.

Jag har aldrig någonsin hört att de delar ut ADHD medicin enkelt, det är svårt att få den delvis för att vem som helst inte får ge ut den.
Jag har aldrig dessutom hört att man lätt får göra utredning heller, alla jag hört om eller känner till har fått kämpa för att få göra en utredning och väntetiden är lång. Dessutom måste ADHD symptomen funnits sedan innan man var sju år. Men visst vissa sjukdomar kan bli feldiagnostiserade som ADHD, bla borderline personlighetsstörning, bipolär sjukdom och schizofreni har jag hört kan ibland bli feldiagnostiserade som ADHD.

Och de jag känner och har hört talas om som har ADHD har dessutom fått testa centralstimulerande medicin inom 2 veckor. Men visst det finns säkert undantag. Dessutom är det inte bara medicin jag snackar om utan även annan terapi, för tyvärr får man ingen hjälp utan en diagnos och dessutom kan terapin bli mer effektiv om man vet hur patienten fungerar.

Jag själv är en tjej som nu har fått diagnoserad ADD men om jag skulle berätta för andra hur jag är skulle dom nog tro att jag hade ADHD, för att jag i många fall kan ha mycket energi men det beror nog mest på att jag är så obeskrivligt envis av mig och otroligt impulsiv. Men som diagnos fick jag ADD alltså att mitt problem största dels ligger på det att jag har konsentrations svårigheter. Medan om man skulle fråga dom som inte vet om att jag har ADD skulle säga att jag är som vilken annan tjej som helst i klassen. Nu har jag börjat medicinerats för att jag ska klara av skolan som en vanlig person som inte har diagnos visst medicinen är konstruerad så att den inte hjälper 100% upp till dom andras nivå men om du till en början kanske låg på 5% och dom som inte har några problem låg på 100%. Så nu när man har fått medicinen kanske man ligger på 80% - 95% på skalan beroende på vilken dos, vilken medicin och hur du reagerar. Vilket betyder att du fortfarande måste jobba betydligt mycket mer för att nå upp till dom andras nivå men medicinen är en hjälp på traven 🙂

Men nu vet jag att ni kanske kommer kommentera att jag bara fejkar och spelar och bara vill ha massa uppmärksamhet massa sådana saker….

Men det är så att ända sen jag var liten har jag alltid känt mig annorlunda jag har aldrig riktigt känt som om jag passar in någon stans. Att jag inte kan göra något att jag bara misslyckas och massa sådana olika saker, men jag har alltid även varit en sådan person som håller allt för mig själv, vilket ingen i min familj tycker om just för att vi är en sådan öppen familj och pratar om ALLT. Så dom märkte inte så mycket på mig mer än att jag inte kunde titta så mycket på film rörde mig på något sätt hela tiden, att jag jämt gjorde dumma saker rackartyg ja bus med andra ord, speciellt när jag var med min dåvarande bästa vän som hade diagnoserad ADHD… Vi lixom triggade nästan varann.Men om jag inte var med honom så har jag nästan aldrig i hela mitt liv varit mig själv… inte ens för mina föräldrar. jag har alltid spelat roller försökt varit normal försökt varit som alla andra… Det fungerade hyfsat tills den dag då det jag älskade att göra mest togs bort från mig, jag blev allergisk eller jag hade alltid varit allergisk mot det men allergin förvärrades vilket tog otroligt hårt på mig och under samma år 2-3 månader senare började jag 8:an det var då det blev så tydligt allt blev så otroligt mycket svårare jag klarade nästan inte av det. Jag kämpade för mycket och ville för mycket så vi gick på samtal där både jag och min mamma fick fyllla i ett papper om hur jag var… Turen för mig var det att alla svar pekade så otroligt tydligt på ADHD/ADD dom visste bara inte riktigt vilket av det…. Allt gick ganska snabbt för mig jag hade verkligen turen på min sida, jag fick snabba tider för att göra alla test och det blev bara tydligare och tydligare. Men runt Februari i år så vågade dom inte riktigt sätta in medicinen på mig just för att jag hade blivit deprimerad jag var i en djup depression jag hade självmords tankar varje kväll innan jag somnade och försökte ta mitt liv ett flertal gånger det ända som stoppade mig var det att jag var/är rädd för smärta. och om jag inte hade varit de hade jag troligtvis inte levt idag. Men tiden gick och jag vägrade prata jag kan klara det själv sådan har jag alltid varit att jag tror att jag kan klara allt själv. Så jag begravde så mycket det gick av depressionen och låtsades att den inte fanns men det gjorde den och den finns fortfarande kvar inom mig har bara lärt mig kontrollera största delarna av den. Efter sommarlovet fortsatte utredningen och jag blev satt på medicin, den äter jag fortfarande och nu tror jag äntligen vi har fått in rätt dos efter många om och men. Det finns fortfarande dom där känslorna att jag vill vara normal jag vill vara som alla andra jag vill oxå kunna skriva dom där bra uppsatserna eller spetsa alla dom där proven så där bra. Men jag vet även att jag har tappat så mycket lärdom under tiden jag hade som svårast och att det är något jag får leva med.

Idag kan jag fortfarande inte acceptera det jag vill inte jag vill inte vara annorlunda på något sätt, jag få fortfarande kämpa med att inte släppa fram depressionen och jag får kämpa med allt rollspelande för att jag vill vara som alla andra. Idag vet jag inte än hur lång tid det kommer ta för mig att känna mig trygg med mig själv, med vem jag är eller att acceptera mig som jag är jag vet att det är mycket jobb framför mig. Samtidigt vet jag inte om jag kommer klara av att leva med min familj som jag gör nu som jag mår nu känns det som om jag skulle behöva ett miljö ombyte en chans att börja om på nytt att lära känna den riktiga mig, ingen i min omgivning vet vem den riktiga jag är och det gör inte jag heller. Men hur kan man någon sin säga till sina föräldrar de att man behöver miljöombyte att man behöver komma bort från dom ett tag?

När jag fick diagnosen ställd så var det svårt för alla i min omgivning att tro att det var sant speciellt av lärarna. Just för att jag hade använt mig av det där rollspelet. Och det som är jobbigt är att det knappt finns några lärare som förstår och stöttar och försöker hjälpa en. Jag har 15 olika lärare men jag har bara 1 eller kanske 2 som förstår mig som försöker hjälpa mig och stötta mig.

adhd och damp är ju ej samma sak. varför efterlyser du båda två?

isola:

adhd och damp är ju ej samma sak. varför efterlyser du båda två?

alla med damp har adhd men alla med adhd har inte damp, eller vad man ska säga

damp är adhd i kombination med dcd, koordinationsstörning.

varför inte efterlysa båda två?

+ efterlyser hon inte bara damp(adhd+dcd)? iaf i rubriken. hm

Artie:

skrev ett jättelångt inlägg och precis innan jag skulle trycka på blåa knappen så läste jag rubriken igen och ba ...jaha