Skamlig tystnad Sverige och Europa sviker starka muslimska kvinnor, som står upp emot förtryck i islam. Tysta feminister i väst hänvisar till tolerans och förståelse, samtidigt som 10 000-tals kvinnor hålls i slaveri, skriver statsvetaren Lisbeth Lindeborg, som skriver en bok om behovet av ett reformerat islam.

De är vår tids kvinnosakskvinnor. De kämpar dagligen med livet som insats mot kvinnoförtryck i islam, mot hederskriminalitet, tvångsgifte, incest, våldtäkt, misshandel och mord.
Några av dem bär kända namn som Taslima Nasrin, Nawal El Saadawi, Shirin Ebadi, Ayaan Hirsi Ali och Irshad Manji. Andra är inte lika kända: Necla Kelek, Seyran Ates, Samira Bellil, Maryam Namazie, Erin Keskin och den fantastiska kvinnokämpen Serap Cileli, som jag nyligen mött.

De skriver böcker om egna och medsystrars erfarenheter, de upplyser om förtryck av kvinnor i diasporan och i sina ursprungsländer.
Dessa modiga kvinnor talar i offentliga sammanhang, de får Nobelpris och andra utmärkelser, men fortfarande väntar merparten av muslimska kvinnor på en förbättring av sin situation.

Gör vi en lista på kvinnoförtryck inom islam blir den lång. Här räcker det att nämna det fortsatt höga antalet hedersmord i Europa och i Turkiet, kroppsstympningar av de flickor som inte kan bevisa sin jungfrulighet på bröllopsnatten.

Hedersmord dolda som självmord - vilket var fallet med 18 av 22 döda muslimska flickor i Storbritannien nyligen - våldtäktskulturen i Pakistan som Muktar Mai skrivit om i en bok översatt till svenska, beslutet att återinföra månggifte i Kirgisien och de så kallade importbrudarna, den stora kontingent av unga muslimska kvinnor som likt varor hämtas till muslimska män i Europa för att tvångsgiftas.

Förra året var 75 % av de kvinnliga invandrarna i Norge importbrudar.
Med den ökande islamismen i diasporan och i ett flertal islamiska länder ökar förtrycket av de muslimska kvinnorna.

En stor del av skulden för detta finner vi bland människor i väst. De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.

Varför lyssnar man inte till Hirsi Ali då hon riktar sin kritik mot kulturrelativister i väst, i synnerhet mot feminister, som inte stöder sina muslimska medsystrar:

“Jag vill att förespråkare för det multikulturella samhället gör sig förtrogna med det lidande som kvinnor - förslavade hemma - måste utstå i religionens namn. Måste de först själva spärras in och förtryckas för att kunna förstå dessa kvinnors situation? Är det inte hyckleri att bagatellisera eller tolerera något sådant, medan man själv profiterar av frihet och framsteg i väst?"

Varför lyssnar man inte till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“.

Och varför hörsammas inte Serap Cileli, författare bosatt i Tyskland. Hon har belönats med Tysklands högsta orden Bundesverdienstkreuz för sitt civilkurage och som räddare av muslimska flickor i nöd:
“I Europa är ni alldeles för tysta om kvinnoförtrycket inom islam. Vi muslimska kvinnor hade besparats mycket lidande om detta tagits upp till debatt. I stället har européernas naiva syn på tolerans skadat oss. Jag brukar säga att ni dödar oss med er tolerans.“

Serap Cileli vet vad hon talar om. Som 11-årig turkisk flicka i Tyskland blev hon bortförlovad med en äldre man. 13 år gammal 1980 försökte Serap begå självmord men “misslyckades“. Vid hemkomsten från sjukhuset väntade hennes far med piskan i handen. Hon var en “skam för familjen“.
Som 15-åring giftes hon bort med en äldre man i Turkiet. Efter sju års plåga gick hennes föräldrar med på skilsmässa. Serap och de två barnen fick återvända till Tyskland. Där väntade en ny förlovning.

“Om du skadar min familjeära dödar jag dig“, hotade fadern och slog henne medvetslös. Hon flydde till ett kvinnohus i en annan del av Tyskland. Först då hon var 27 år kunde Serap gifta sig med sin Ali som hon lärt känna i Turkiet – den förste som talat om för henne att hon var en människa med mänskliga rättigheter.
1999 publicerades Seraps bok “Vi är era döttrar - inte er ära“. Då jag träffar Serap på hemlig ort berättar hon att situationen föga ändrats för flertalet unga muslimska kvinnor. Hon har hjälpt 250 flickor att fly – unga kvinnor som hon räddat till livet.

Enligt Irshad Manji - författare till bestsellern The trouble with islam - är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

I Tyskland har yttrandefriheten ett något högre tak än i Sverige. Där hindras inte heller den tyska kvinnosakskvinnan Alice Schwarzer från att yttra sig i dessa känsliga frågor. I Sverige däremot - vet jag av egen erfarenhet - refuseras artiklar på temat islam och kvinnoförtryck. Då jag skriver i ämnet pekas jag ut som islamofob - av svenska män!

I Sverige offras sanningen på det politiskt korrekta och förljugna altaret där landets mest dubiöse opinionsbildare Jan Guillou presiderar. Studier visar dock att de som använder sig av invektiv som islamofob och rasist ofta själva står den fascistoida islamismen nära.

“Det är viktigt att kvinnor i väst blandar sig i vad som händer. Överallt. Kvinnoförtrycket är en global fråga; se på Greenpeace - de agerar överallt. Det är er plikt att inte tiga. Då europeiska kvinnor inte reagerar är det ett förräderi mot kvinnosakens idé och mot de mänskliga rättigheterna“, säger Serap Celeli innan vi skiljs.

Lisbeth Lindeborg är aktiv medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter.

http://mobil.svd.se/opinion/andquottolerans-dodar-muslimska-kvinnorandquot_svd-1742916

Kommentarer på detta? Låt debatten flöda.