Jag fattar att det finns en poäng med att välja en osv. Men jag vet inte riktigt... många säger att jag är snäll när jag ger råd, låter dem prata och seda säger vad jag tycker, och sedan har jag fått höra att jag har gjort enormt mycket för dem. Det har alltid förvånat mig att få höra, för oftast har jag bara gjort det rent automatiskt: jag låter gärna någon prata om sina problem och säger sedan per automatik vad jag tycker. För mig är det inte en såpass stor sak och är inte ansträngande nog för att jag ska se det som något jag gör av något särskilt syfte - jag gör det bara rent automatiskt vid sidan av och ser det inte som en stor sak. Jag har därför svårt att se mig som en helgonlikt snäll person utan baktankar, eftersom det för mig är en automatisk sak som inte kräver ansträngning. Jag känner därför ingen njutning när jag gör det, och jag har inte ens som syfte att vara snäll. Men förvisso har jag inga baktankar eller syfte med det, och därmed måste det väl betyda att jag rent personlighetsmässigt är automatiskt snäll. Jag har ändå svårt att se det så, men kanske är det så i alla fall, för några baktanktar finns det alltså inte. Jag förväntar mig inget tillbaka när jag gör så, eftersom det för mig kräver så liten anstränging att jag inte märker av det själv. Dock innebär det inte att jag själv har allt jag behöver: liksom alla andra vill jag självklart ha ömsesidig stimulans av människor jag själv bryr mig om, och så fort man vill ha ömsesidighet från någon så gör man väl i den meningen något i tanke att få tillbaka detsamma; men innebär det att det man själv gör är mindre ärligt menat? Jag tror inte det.
