Forumet - TW - 20 ÅR O ORKAR INTE MER

TW - 20 ÅR O ORKAR INTE MER

366 0 9
TW

Klockan är 1 på natten... Jag behöver bara få skriva av mig. Jag är 20 år gammal och åren bara går o går, jag blir bara äldre o äldre och allt blir inte bättre o bättre, jag. Mitt liv är meningslöst. Medan jag skriver detta så rinner mina tårar ner från min kind, jag vet inte hur länge till som jag är villig att kämpa. I stort sätt har hela mitt liv varit ett helvete, min barndom var traumatisk o jag har mått dåligt i stort sätt sedan jag var 4 år gammal. Min tonår bara rusade ifrån mig, min tonår togs oxå ifrån mig, jag har vart grovt mobbad och hamnade i depression. Jag har alltid blivit sviken av människor... Jag har svårt att lita på människor o tro mig jag kämpar som ett svin för att känna tillit till andra människor, men jag har en bit kvar. 

Helt ärligt så vet jag inte vad jag vill komma fram till, jag vill bara skriva av mig. Jag skiter i alla stavfel för jag orkar inte bry mig helt ärligt, det får bli som det blir helt ärligt.

Jag har vart sjukskriven sedan 3 år tillbaka, jag kunde inte gå i skolan. Det gick inte... Mitt liv är ett sådant fakking skämt! Jag lever i en fantasi värld. Jag saknar att ha en bästa vän, jag har inte det och det gör ont i mig... Jag är i stort sätt helt fakking ensam... Jag vill resa, ha en vän som är som min andra halva, skapa minnen, o massa meer, men de människor är svåra att hitta.

Mina största drömmar är att ha en bästa vän, och kunna resa, men min depression förstör allt, o hur dåligt jag mår, jag har massa självskadebeteende, ibland slår jag mig själv, pga av hur tragiskt mitt liv faktiskt är.. Jag vet det är sjukt, men jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Det känns som att denna texten bara blir skit, jag skulle kunna skriva i flera år, men 

Min vardag är ett helvete för mig, jag gör inget, jag orkar inte och att jag inte orkar tar kål på mig, mitt liv bara rullar fram och slösas bort medan jag mår så jävla dåligt och det värsta är att jag inte kan hjälpa det... Så vad lever jag ens för? Jag är inte självständig, jag har lixom ingenting , jag är rädd för min framtid, jag är rädd för att bli gammal och minnas min ungdom som tråkig och att jag aldrig hade något, jag levde bara min fantasivärld.
Jag vågar inte ens gå till ica själv, även fast jag pratar med psykolog och käkar depression tabletter, så känner jag mig fortfarandes tom... O jag tror det handlar om hur extremt ensam jag är, jag känner väl att folk inte förstår mig och om jag bara hade haft den där andra halvan, en bästa vän, någon som förstår mig, någon som höjer mig, någon man inte behöver vara perfekt för så hade nog mitt liv sätt annorlunda ut  

Jag känner även av hur mycket jag spyr på samhället, så jävla mycket falska äckliga människor speciellt tonårsbrudar, usch o det är oxå en av alla anledningar till varför jag har svårt att lita på andra människor, för det är just dom där falska tonårsbrudarna som har skadat en del av mig, ibland önskar jag att jag inte levde i detta samhället i denna generationen, för den är tuff, hård och iskall, och sån är inte jag!

Jag har förlorat så många människor i min omgivning, och gått igenom sånt som inte ens en vuxen människa ska behöva gå igenom redan som 4:a år. Och allt har bara blivit värre o värre genom åren. Jag vill inte att du ska uppfatta mig som bitter och inte gör något åt mitt problem, om du bara visste hur mycket jag har kämpat till ett rättvist liv.... Men nu orkar inte jag mer och jag är nästan helt säker på att mitt liv kommer vara över om några år. 


Senast ändrad 14 Mar 2018, 15:31 av time
Jag ha ingen vän som är som den andra halvan heller, så bara så du vet är du inte ensammen om det i alla fall.
Det är ju givetvis svårt å förändra sig på en natt, om man gå till en psykolog regelbundet bruka det hjälpa, inte alltid, men om det inte hjälp, så få man söka sig till nåt annat, ett intresse, pröva å hitta en hobby. Om du gilla praktiska saker så är ju bilentusiasm ett alternativ. Eller nåt annat i stil med det.
Bara pröva på saker, så borde du hitta nåt som är värt å leva för.
Jag lev t.ex för den fina naturn, utan den skulle jag ha lite till livslust också.
Jag har inte heller någon sådan, en andra halva. Jag har bara ett par få människor som känner till min situation. De pratar med mig, får mig att le osv. Jag lär känna människor som bor många mil bort och jag slåss för att må bra så att jag en dag kan få träffa dessa människor. Dem har hjälpt mig slåss när jag inte orkat. 
Sådana människor är svåra att finna, jag vet. Jag har depression själv. Men jag är på bättringsvägen. Jag har vart där du är nu. Du måste finna det minsta lilla som får dig att må bra. Må det va musik, att rita, en specifik artist, vad som helst. Är du inte villig att kämpa kan du aldrig må bra.

Spana också in:

Har själv mått väldigt dåligt under stora delar av mitt liv. Utan nära vänner som verkligen förstår en så blir det jävligt tufft att ta sig igenom, det är först nu under senare åren som jag faktiskt kunnat hitta en och annan människa som är villig att faktiskt acceptera en som man är. Är 19, fyller 20 i år btw. Har gått till psykolog, käkat antidepressiva och använt självskadebeteendet som en utväg. Förstår att det känns skit för dig just nu men det blir bättre. Som ovan skrivit så får man försöka hitta de små ljusglimtarna i livet som får en att fortsätta framåt, och det kan vara vad som helst. Ett intresse av något slag, något man ser fram emot eller vad som helst. Försök hitta det positiva i varje dag, oavsett hur litet det än må vara. Själv mår jag mycket bättre idag. Är inte helt fri från ångesten men skulle inte kalla mig själv deprimerad. För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå där jag står idag. Från att lida av självskadebeteende, självhat och självmordstankar till att må bra igen. Du klarar dig igenom detta, man kan bara fortsätta framåt. Finns om du behöver prata om det, bara skicka pm.

Kebaab02: Jag har inte heller någon sådan, en andra halva. Jag har bara ett par få människor som känner till min situation. De pratar med mig, får mig att le osv. Jag lär känna människor som bor många mil bort och jag slåss för att må bra så att jag en dag kan få träffa dessa människor. Dem har hjälpt mig slåss när jag inte orkat. 
Sådana människor är svåra att finna, jag vet. Jag har depression själv. Men jag är på bättringsvägen. Jag har vart där du är nu. Du måste finna det minsta lilla som får dig att må bra. Må det va musik, att rita, en specifik artist, vad som helst. Är du inte villig att kämpa kan du aldrig må bra.
Jag kämpar som en idiot varje dag, till ett rättvist liv! Jag använder min blogg för att ta mig igenom saker och det är något som jag verkligen älskar! "Är du inte villig att kämpa kan du aldrig må bra. " Sant, visst är det så, men det finns de människor som kämpar varje dag, men ändå inte får ett rättvist liv, så för att ens lyckas med det  så måste det oxå få gå i sin egen takt för att ens kunna klara av det, ta små steg i taget ! Jag har kommit extremt långt i livet, trotts mitt psyke. 

Grynet98: Har själv mått väldigt dåligt under stora delar av mitt liv. Utan nära vänner som verkligen förstår en så blir det jävligt tufft att ta sig igenom, det är först nu under senare åren som jag faktiskt kunnat hitta en och annan människa som är villig att faktiskt acceptera en som man är. Är 19, fyller 20 i år btw. Har gått till psykolog, käkat antidepressiva och använt självskadebeteendet som en utväg. Förstår att det känns skit för dig just nu men det blir bättre. Som ovan skrivit så får man försöka hitta de små ljusglimtarna i livet som får en att fortsätta framåt, och det kan vara vad som helst. Ett intresse av något slag, något man ser fram emot eller vad som helst. Försök hitta det positiva i varje dag, oavsett hur litet det än må vara. Själv mår jag mycket bättre idag. Är inte helt fri från ångesten men skulle inte kalla mig själv deprimerad. För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå där jag står idag. Från att lida av självskadebeteende, självhat och självmordstankar till att må bra igen. Du klarar dig igenom detta, man kan bara fortsätta framåt. Finns om du behöver prata om det, bara skicka pm.
HjärtaHjärta
Jag vet nog ingenting om ångest och liknande i jämförelse med er. Men snälla försök att kämpa påHjärta

Det känns lite patetiskt att jag ska på något sätt försöka hjälpa er eftersom jag inte har en aning om vad ni har gått och går igenom.

Men försök att kanske starta med någon hobby att sysselsätta er med. T,ex meditation, bokläsning, måleri, dans, boxning, yoga, skriva, lära dig spela ett instrument, pyssla, trädgårdsarbete m.m.
Om ni känner en slags ensamhet kanske man kan skaffa ett husdjur eller kanske börja i en hobbygrupp för nybörjare. Musik kan också hjälpa någon av er.

I min lilla period av deprission hjälpte musiken mig drastiskt och jag kände att jag inte var helt ensam om mina åsikter och känslor och kände en slags gemenskap.

Att spela någon låt på morgonen hjälpte även mig eftersom jag inte vaknade upp med mina deprimerande tankar.

Förlåt om jag sagt något som förolämpat någon ut av er. Jag förstår helt klart att det är lättare sagt än gjort men jag ville bara inte gå ifrån den här tråden som om ingenting hade hänt. Lycka tillHjärtaHjärtaHjärta