Jag är en kille på 20år som levt ett så kallat "ovanligt" liv med en jobbig barndom med en narkoman/alkholist till mamma och en pappa som gav en hopp i sin frånvaro, han fanns inte där helt enkelt men skickade alltid in hopp i mitt huvud.
Jag känner att jag klarat upp min tonårs period relativt bra, jag uppnådde gymnasie examen trots slit i huvudet hela tiden. Jag har dock alltid hatat droger och alkohol pga min barndom, visst jag dricker vid vissa tillfällen men inte allt för ofta och de är inte så att jag tar en öl "efter jobbet" jag dricker hellre ett glas cola eller liknande för jag tycker de är godare. Men jag är starkt emot missbruk utav alla sorter som påverkar andras liv.
Jag lever med ständig ångest, tvångstankar (kollar spisen 1000 gånger innan jag ska sova, kollar dörren så att den verkligen är låst typ 1000 gånger, anledningarna är för att jag inte vill dö på något sätt i sömnen) Jag är rädd för döden på ett sätt men ändå inte, jag är rädd för att inte hinna uppleva det jag vill i mitt liv innan jag försvinner och jag vill rentvätta mitt familjenamn, jag är den enda som kan det.
Jag kan inte sova om nätterna, tankar springer runt överallt i huvudet, ångest dyker upp med en hård smärta i bröstet. Jag är alltid trött och alltid spänd i nacken samt en liten huvudvärk varje dag i stort sätt.
Jag klagar väldigt sällan, speciellt offentligt, min resterande familj är folk som inte förstår sig på känslor eller liknande så det finns ingen jag kan prata med där och mina vänner är sånna som haft allt i sitt liv, som bott på samma ställe som fått de dom behövt och dom skulle inte förstå vad jag pratar om ens.
Dock vet jag med mig att jag är en väldigt narcissistisk person, jag antar att de har med min barndom att göra, överlevnaden helt enkelt som gjort mig till att jag ser mig som bättre än andra.
Jag är helt empatilös känns det som dom enda tillfällena jag faktiskt känner och gråter är när de gäller mig själv och mina händelser, men de ska vara förknippat med musik eller någon fin filmscen.
Jag skulle dock aldrig kunna skada någon person, jag känner inget förakt mot några människor och tankar på att skada en människa får mig att må dåligt.
Självmordstankar är aldrig något jag haft heller, kanske någon gång när man var en difuss 15-16åring men de var nog mest för att jag tyckte så synd om mig själv.
Vad ska jag vända mig till? de här är problem som stör mig VARENDA dag... jag kan inte sköta jobb,skola eller något pga utav detta, mina sociala relationer är åt helvete jag förstör och är elak, jag hade en flickvän som jag älskade djupt dock som inte vill ha med mig att göra längre och de har jag också ångest för, jag ville spendera hela mitt liv med henne men får gå vidare antar jag..
ajja.. tack på förhand
// randomher0
Vänd dig till en duktig psykolog!
Oavsett om du känner någon empati eller ej tror jag att du på något vis måste lära dig att fejka känslor som sådana! Men jag förstår om det inte fungerar i någon längre utsträckning..
Jag har en bekant som är ganska narcissistisk av sig. Jag och hen har i flera år försökt att göra något åt de problemen jag anser uppstår socialt i dels vårat förhållande, och i förhållanden hen har med andra. Man kan säga att vi knappt har kommit någonstans med detta arbete.. Dels för att jag inte är någon psykolog, och dels för att narcissistisk personlighetsstörning är närmast obotlig..
Kan någon hjälpa dig så är det en skicklig psykolog som sagt!
Ska försöka ta mig i kragen och se vilken väg man ska gå för att ta sig dit, har väldigt kefft förtroende till psykologer.
Tack för ditt svar, jo jag har förstått att den verkar obotlig, dock har jag nu ingen diagnos på att de stämmer heller men jag känner igen mig i många utav dom dragen som kännetecknar en narcessist, de jag lärt mig är att man iaf ska försöka känna och förstå andra ge sig fan på det och som du säger "fejka" empati till en början så kanske man börjar känna för sånt som samhället vill att man ska känna för hah 🙂
Att du skulle ha en narcissistisk personlighetsstörning tror jag är ganska långsökt, dock så är det naturligt att skärma av sig och bli mer egoistisk när man har en depression. Med andra ord behöver du nog inte oroa dig för det.
Dock låter det ju som att du behöver uppsöka psykolog och börja bearbeta allt som hänt dig. Det lättare sättet är nog att ringa vårdcentralen och boka en tid, så kan de remittera dig vidare till någon lämplig psykolog.
