Asså jag behöver hjälp. Jag var alltid social och glad när jag var liten, redovisningar störde mig inte alls och jag pratade jämt i klassen. Men i 6:an hände något. Vi skulle ha redovisning och helt plötsligt blev jag jätte nervös och jag började skaka och stamma. Ända sen dess har jag blivit mindre social, jag mår dåligt av att bara tänka på att lämna vårat hus, jag pratar aldrig I klassen, redovisningar och att räcka upp handen är det värsta jag vet då jag skakar, mitt hjärta börjar slå as snabbt och jag stammar smått. Mina fröknar har till och med kommenterat hur tyst jag är och hur nervös jag verkar (vilket jag inte gillar ett dugg). Asså vad var det som hände och varför hände det just då? Jag har inget minne av någon situation eller så som skulle kunnat trigga detta på något sätt. Och vad är det med mig? Snälla hjälp.
Är ju mycket svårt att svara på. Kan vara så mycket.
Bytte ni inte klasser i sexan? Det brukar många skolar göra då det görs nya klasser till högstadiet. Då kanske du inte kände dig bekväm i början att prata inför nytt obekant folk och därmed kanske du blev allt mindre van vid det och kanske därför du känner så? Eller att man brukar prata mycket när man är yngre i skolan, liksom få berätta för andra vad man gjort på loven, och prata om roliga saker och man tänker inte så mycket på vad andra tycker och tänker om det hela. Sedan blir det mindre och mindre prat inför grupp och man blir liksom jag skrev förut... ovan/otränad med att prata inför grupp och känner istället nervositet osv...
Eller inte alls kanske, kan ju som sagt bero på så mycket.
Fråga fröken om du/ni istället kan prata inför grupp i en liten grupp, kanske bara du och fröken att börja med, sedan kanske tre vänner och fröken och sedan tillslut kunna vara lugn och tycka att det är roligt att prata inför klassen igen som förr.
Det går nästan alltid att lösa på något vis med fröken, fråga om du inte trivs med att prata inför alla, så kan ni träna på det, eller prata bara ni två eller inför lärarna eller någonting. Går oftast att fixa på något vis.
Inget bra svar, det vet jag, men som sagt svårt att hjälpa då det är svårt att veta vad det kan bero på =(
Crysilis:
Är ju mycket svårt att svara på. Kan vara så mycket.
Bytte ni inte klasser i sexan? Det brukar många skolar göra då det görs nya klasser till högstadiet. Då kanske du inte kände dig bekväm i början att prata inför nytt obekant folk och därmed kanske du blev allt mindre van vid det och kanske därför du känner så? Eller att man brukar prata mycket när man är yngre i skolan, liksom få berätta för andra vad man gjort på loven, och prata om roliga saker och man tänker inte så mycket på vad andra tycker och tänker om det hela. Sedan blir det mindre och mindre prat inför grupp och man blir liksom jag skrev förut... ovan/otränad med att prata inför grupp och känner istället nervositet osv...
Eller inte alls kanske, kan ju som sagt bero på så mycket.
Fråga fröken om du/ni istället kan prata inför grupp i en liten grupp, kanske bara du och fröken att börja med, sedan kanske tre vänner och fröken och sedan tillslut kunna vara lugn och tycka att det är roligt att prata inför klassen igen som förr.
Det går nästan alltid att lösa på något vis med fröken, fråga om du inte trivs med att prata inför alla, så kan ni träna på det, eller prata bara ni två eller inför lärarna eller någonting. Går oftast att fixa på något vis.Inget bra svar, det vet jag, men som sagt svårt att hjälpa då det är svårt att veta vad det kan bero på =(
Nej vi bytte ej klasser i sexan utan i sjuan och min situation blev inte bättre då ingen av mina kompisar hamnade i min klass, var den enda tjejen från min klass som hamnade i den nya klassen. Detta bara kom en dag och jag vet inte hur... Och jag har försökt med mindre grupper där det bara är jag och mina närmaste vänner men inte ens då känns det bra/bekvämt. Och att prata med en fröken är värst då jag skakar och stammar extra mycket, vet ej vad det beror på...
Noteless:
Nej vi bytte ej klasser i sexan utan i sjuan och min situation blev inte bättre då ingen av mina kompisar hamnade i min klass, var den enda tjejen från min klass som hamnade i den nya klassen. Detta bara kom en dag och jag vet inte hur... Och jag har försökt med mindre grupper där det bara är jag och mina närmaste vänner men inte ens då känns det bra/bekvämt. Och att prata med en fröken är värst då jag skakar och stammar extra mycket, vet ej vad det beror på...
Hormoner kanske, du är väl typ 12 va? Du borde väl vara tidigt i puberteten. Som Crysilis säger så kanske du känner dig obekväm med mycket nytt nytt folk i din nya klass, eller så är det något annat som med hormoner, det är så mycket som händer och när man ska presentera inför klassen kanske det bara blir för mycket. Jag kommer inte på så mycket annat, iaf just nu. Du kan alltid försöka typ kämpa på även fast det blir jobbigt, man kommer inte över något om man inte försöker, blir det för jobbigt för dig så får det vara, det löser sig till slut.
Det spelar så klart ingen som helst roll vad som hände med dig. Det enda intressanta är att du genom att jobba på det garanterat kan bli hur självsäker som helst i sådana situationer i framtiden.
Antagligen är det just rädslan för själva reaktionen som är problemet. Du är inte rädd för att prata inför folk, du är rädd för hur du kommer reagera när du gör det. Detta är lätt hänt och drabbar många.
Det är sannolikt ingenting som kommer gå över av sig själv genom att fortsätta sitta tyst. Men genom medvetenhet och aktiva insatser så är det absolut möjligt att bryta negativa beteendemönster och jobbiga tankespiraler.
Skulle rekommendera dig att vara öppen med det. Framförallt med lärarna, men också med klassen. Folk är mer förstående än de verkar.
Tänk ut mål. Börja med att räcka upp handen minst en gång om dagen etc. Det kommer vara jobbigt. Men det känns bättre och är lättare när man själv väljer sina utmaningar än när man bara kastas in i situationer.
Ju mer du utmanar dig själv desto lättare kommer det tillslut att bli.
Plejadisk Panda:
Det spelar så klart ingen som helst roll vad som hände med dig. Det enda intressanta är att du genom att jobba på det garanterat kan bli hur självsäker som helst i sådana situationer i framtiden.
Antagligen är det just rädslan för själva reaktionen som är problemet. Du är inte rädd för att prata inför folk, du är rädd för hur du kommer reagera när du gör det. Detta är lätt hänt och drabbar många.Det är sannolikt ingenting som kommer gå över av sig själv genom att fortsätta sitta tyst. Men genom medvetenhet och aktiva insatser så är det absolut möjligt att bryta negativa beteendemönster och jobbiga tankespiraler.
Skulle rekommendera dig att vara öppen med det. Framförallt med lärarna, men också med klassen. Folk är mer förstående än de verkar.Tänk ut mål. Börja med att räcka upp handen minst en gång om dagen etc. Det kommer vara jobbigt. Men det känns bättre och är lättare när man själv väljer sina utmaningar än när man bara kastas in i situationer.
Ju mer du utmanar dig själv desto lättare kommer det tillslut att bli.
Tack så mycket, detta var ett väldigt bra svar. Jag ska försöka när skolan börjar. De flesta lärarna vet redan då jag har behövt förklara. Men jag ska testa. Tack.
Noteless:
Tack så mycket, detta var ett väldigt bra svar. Jag ska försöka när skolan börjar. De flesta lärarna vet redan då jag har behövt förklara. Men jag ska testa. Tack.
Ja, jag tycker för min del oxå du kan försöka göra så. Men försök att undvika att pressa dig alldeles för hårt bara. 😉 Och som sagt prata med lärarna och se till att de vet hur du känner osv, så kommer de förhoppningsvis acceptera att du tycker att vissa saker är jobbiga. Lycka till!!! 😉
Kram
