en måste älska sig själv först innan en kan älska och låta sig älskas av andra
har nog ingen aning.
amsi:
du skriver alltid så bra och förståeligt. jag tror att jag skulle definiera det på ett liknande sätt, men det är svårt att vara helt säker.
:)) ja det är svårt. tror man kan uppleva kärlek olika med olika personer, och olika situationer och perioder i livet lixom. för människor framhäver ju olika drag och egenskaper hos en själv och så förändras man. jag tror att kärleken generellt påverkas av omständigheterna mer än vi tror eller räknar med.
när man inte ser det svarta
seasaw:
en måste älska sig själv först innan en kan älska och låta sig älskas av andra
jag tror inte på det. jag älskar andra utan att älska mig själv.
Jag älskar min hund och mitt lag. Sådär äckligt mycket så det är obehagligt. Sen är det såklart en viss skillnad på kärleken jag känner för min hund, och kärleken jag känner för mitt lag. Men jag skulle dö för de båda. Och nu började jag störtböla av tanken på att någon/t av dom skulle fara illa hahah
Älska en annan människa vet jag inte om jag kan ... men det återstår att se antar jag
Hm, vill vara så nära personen som möjligt hela tiden. Känner mig bara... Hel med hen, typ som att hen behåller en bit av mig när jag åker därifrån (haha, cheesy). Beundrar hen för typ allt och kan inte sluta... chockas över hur /fin/ hen är på alla sätt och vis. Eh, typ så.
♡ allt jag älskar vill jag glädja, hjälpa, mångfaldiga och förlänga, även när det inte går
♡ det har inte en varierande intensitet (som romantisk kärlek) utan är ett konstant flöde
♡ jag gissar att det är allomfattande, även om jag inte har sett tillräckligt mycket av allt än
man knullar på ett ömt sätt tror jag?
Jag har svarat på det i den här tråden. Sammanfattningsvis så menar jag att älska (som i kärleksfulla handlingar) är att göra saker utan förväntningar på motprestation.
Chibibbi:
Kärlek är ett resultat av fenyletylamin, dopamin och noradrenalin som frigörs, samt ökad aktivitet i de områden i hjärnan som är rika på vasopressin och oxytocinreceptorer.kan återkomma med seriös reflektion vid tillfälle.
problemet är att kärlek inte är någon enskild mekanism i hjärnan, det är en kombination av olika distinkta tillstånd blandat med mer subjektiva och luddiga neurologiska saker som vi inte har enskilda, fancy namn på. hade vi kunnat peka på en enskild mekanism som ligger till grund för allt som vi kallar kärlek så hade dylika svar på såna här frågor blivit enklare.
ska man se det rent neurologiskt så är kärlek snarare en serie av olika mekanismer i en viss ordning, som svårligen kan samexistera vid samma tidpunkt. vidare så skulle jag kalla kärlek för mer neuropsykiatriskt än neurologiskt, det blir lite en annan grej.
det består av en stark trygghetskänsla.
finns inga gränser men heller inga alternativ
vackert