Aviseringar
Rensa alla

Vad skulle du gjort?


Ämnesstartare

Din och dina/ditt syskons gemensamma förälder betalar ditt flygcert./körkort/handpenning på en bostad/annat i den pengakategorin. Hen betalar det däremot inte för ditt/dina syskon, som inte heller har detta som du nu får betalt åt dig.


   
Citera
Ämnesstartare

isola:
Tackar nej

Av principskäl.


   
SvaraCitera
PMR
 PMR

isola: Frågar syskon hur de/hen vill att jag ska göra33.3%


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola: Tackar och tar emot. Självklart.


   
SvaraCitera
mynona

isola: Tackar ja efter lite betänketid

Jag skulle förmodligen ha haft lite besvärade neurotiska reletionsrelaterade reflektioner, men viftat bort dem utan att säga ett ord och sedan tagit emot med tanken att var människa bestämmer själv hur de vill spendera sina pengar och de eventuella relationsproblemen till mina syskon angår mig inte utan är något de måste reda ut själv. Jag förstår tillfullo hur det försummade syskonet känner sig, men om ett fel begås så är det föräldern som begår det genom att inte fördela bidraget rättvist och inte jag som tar emot det. Är vi samtliga vuxna, så har skyldigheter och plikter på många sätt upphört och man måste tragiskt nog acceptera att relationen har blivit lite mer som relationer mellan vuxna snarare än relationen mellan förälder och barn. Jag skulle hållit mig utanför mitt syskons och förälders relation. 


   
SvaraCitera
NEMI
 NEMI

isola: Tackar nej

om jag tidigt fick klart för mig att det var vad som skulle bli, skulle jag säga att dom ficka ha sina pengar eller välja att ge lika mycket till var och en.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

mynona:

Jag skulle förmodligen ha haft lite besvärade neurotiska reletionsrelaterade reflektioner, men viftat bort dem utan att säga ett ord och sedan tagit emot med tanken att var människa bestämmer själv hur de vill spendera sina pengar och de eventuella relationsproblemen till mina syskon angår mig inte utan är något de måste reda ut själv. Jag förstår tillfullo hur det försummade syskonet känner sig, men om ett fel begås så är det föräldern som begår det genom att inte fördela bidraget rättvist och inte jag som tar emot det. Är vi samtliga vuxna, så har skyldigheter och plikter på många sätt upphört och man måste tragiskt nog acceptera att relationen har blivit lite mer som relationer mellan vuxna snarare än relationen mellan förälder och barn. Jag skulle hållit mig utanför mitt syskons och förälders relation. 

Fast så funkar det ju inte.


   
SvaraCitera
mynona

isola:

Fast så funkar det ju inte.

Varför inte. Inom känslovärlden funkar det olika hos oss alla. Hade jag varit inblandad i något sådant hade jag hållit mig utanför till varje pris och fått en kollaps vid blotta tanken på att lägga mig i


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

mynona:

Varför inte. Inom känslovärlden funkar det olika hos oss alla

Mm alla har ju olika stränga överjag, empatikänslor och syskonrelationer. Såklart.


   
SvaraCitera
mynona

isola:

Mm alla har ju olika stränga överjag, empatikänslor och syskonrelationer. Såklart.

Ja, jag hade hållit mig utanför. Mitt överjag säger mig att när syskonet väl är vuxet så är förälderns ansvar mer som en vuxens till en annan vuxens och beror på fri vilja och personlig sympati och inte längre på skyldigheter. Att det kan skada folks känslor förändrar inte den saken, det kan vara hur hemskt som helst, men jag ser det ändå så. Jag skulle gärna se att de hade en bra och för båda hälsosam relation, åtminstone inte en som skadade någon av dem, men det förändrar ju inte att så fort ett barn är vuxet blir engagemanget frivilligt och är inte längre en plikt, och det som förr var en plikt är nu något frivilligt. Jag skulle därför inte se det som fel av mig att ta emot vad en annan vuxen gav mig av fri vilja. Jag skulle förstås inte håna det andra syskonet för det. Man får skilja på sak och sak. Att något är rätt som princip förändrar ju inte att det ändå kan skada människor. 


   
SvaraCitera
b1son

isola: Tackar ja OM hen lovar att betala syskon också

vet dock att mina föräldrar är resonliga nog att inte göra något sådant här om det inte handlar om att de helt plötsligt skulle få väldigt ont om pengar, vilket isåfall betyder att yngre syskon inte skulle få vad vi äldre syskon har fått... och då skulle alla gå ihop och försöka kompensera på något sätt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

mynona:

Ja, jag hade hållit mig utanför. Mitt överjag säger mig att när syskonet väl är vuxet så är förälderns ansvar mer som en vuxens till en annan vuxens och beror på fri vilja och personlig sympati och inte längre på skyldigheter. Att det kan skada folks känslor förändrar inte den saken, det kan vara hur hemskt som helst, men jag ser det ändå så. Jag skulle gärna se att de hade en bra och för båda hälsosam relation, åtminstone inte en som skadade någon av dem, men det förändrar ju inte att så fort ett barn är vuxet blir engagemanget frivilligt och är inte längre en plikt, och det som förr var en plikt är nu något frivilligt. Jag skulle därför inte se det som fel av mig att ta emot vad en annan vuxen gav mig av fri vilja. Jag skulle förstås inte håna det andra syskonet för det. Man får skilja på sak och sak. Att något är rätt som princip förändrar ju inte att det ändå kan skada människor. 

Som sagt

isola: olika stränga överjag, empatikänslor och syskonrelationer. Såklart.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola: Tackar nej

Mina syskon och mina föräldrar har inte samma ekonomiska förutsättningar som jag, så jag ser hellre att jag hjälper dem om de vill.

Men i en fiktiv situation så hade det helt berott på omständigheterna. Om jag behöver det mer, har det sämre ställt eller dylikt så har jag förståelse över föräldrars prioriteringar och hade kanske tackat ja. Hade det handlat om något vi alla syskon behöver så hade jag kanske istället föreslagit att de splittar pengarna mellan oss så har vi en bra början på att själv finansiera det som var tänkt.


   
SvaraCitera
mynona

isola:

Som sagt

Givetvis, det påverkar allt beroende på förmågan till neutralitet


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tackar nej


   
SvaraCitera