Vad vill jag säga dig?
Visst var jag där diskret i bakgrunden och såg på dig. Du en helt vanlig tjej sådär fin som alla är nuförtiden, lagom engagerad i skolan med rätt typer av vänner. Du stod där och log och skrattade kanske till och med pratade om vad som hänt i helgen eller om vad som ska hända nästa helg, jag vet inte. Egentligen så stod jag för långt bort för att se det liksom. I alla fall bakom alla människor, bakom skrattet ifrån dina vänner, bakom någon person som böjer sig ner för att plocka upp nycklarna den tappat på golvet, bakom en blomma av plast på en bänk längst bort från dig satt jag och tittade på dig fundersamt. Hur kan man veta att man vill känna en person man inte känner tänkte jag. Hur kan man känna sådant som inte finns?

Du verkade så underbart trevlig, så mysig, en så bra kompis att man bara måste vara där, stå där nära bredvid dina vänner skratta och må bra. Men hur vet jag det? Vi har inte pratat med varandra. Inte heller har vi dansat tillsammans. Vi har inte suttit tillsammans och ätit lunch en enda dag, Vi har inte ens gått i samma klass. Det finns egentligen bara två saker som vi har gemensamt; Vi är båda människor och vi är båda födda samma år.
Jag vet ingenting om dig, inte vart du bor eller vad du heter i andra namn. Jag kan inte svara på om du är höger eller vänsterhänt, Jag vet inte om du har pojkvän eller flickvän. Jag vet ingenting om dig. Jag vet bara att jag sitter här bakom alla, bakom allt och vet att jag vill något med dig.

Vad det där något är för något kan jag tyvärr inte svara på, jag kan inte säga om det handlar om att jag vill lära känna dig. Jag vet inte om de handlar om att jag vill strula med dig. Kanske ta med dig ut en kväll charma dig och ta dig därifrån med din hand i min. Kanske vill jag bara ha det som det är nu att jag bara sitter här alldeles för långt bort och bara fundera på vad jag vill. Kanske vill jag ingenting kanske vill jag allt. Varför är det så?
Varje gång jag ser någon med samma namn som dig får jag den där känslan utan ord. Det är inte kärlek det vet jag. Det är något annat, något som jag inte kan förstå. Den säger att varenda gång jag ser dig i mitt inre vill jag bara springa till dig och prata hela natten lång. Jag vill vara där du är och bara känna av din aura. Jag vill bli bekräftad av dig. Varför känner jag så?
Varför känner jag så för dig? En flicka jag aldrig mött, en flicka jag inte känner. Varför känner jag känslor som inte finns för dig? Varför kan jag inte släppa dig och bara sluta känna? Varför finns du för mig du flicka jag inte känner? Varför frågar jag detta till dig när jag vet att du aldrig ens kommer se?

Jag vill släppa, jag vill det. Det är faktiskt två år senare…
snälla flicka som inte finns
Jag tänker på dig som en vacker tjej
Aldrig har jag träffat dig
Glöder det gör jag för dig

Vad det nu betyder för dig
Inte har vi sagt ett ord
Längtan är ändå stor
Längtan kom som en del av mig

Det räcker nu släpp mig
Inte kommer jag ifrån
Gå gå gå..

Jag hyser inte agg jag vill bara säga det räcker nu. Jag kan inte leva för att tänka på dig när du inte finns. Jag kan inte gå här och tänka på en tjej jag inte känner. Tänka på saker jag kan göra för att ändra på det när inget ändå händer. Jag kommer aldrig känna dig. Det står skrivet djupt i pannan på mig. Därför berättar jag att jag ger mig av. Det är dags för mig att gå. Jag står nu upp från bänken och på mina fötter går. Hoppas, hoppas att hoppet en dag mitt hjärta och själen när. Jag vill mer.