Whoa, det där låter PRECIS som något jag skulle kunna ha skrivit om för ett halvår sedan.
takemehome:det finns liksom en salgs trygghet i det, det ger mig en mening med varje dag, att äta så lite som möjligt för att se kilona rasa..
Det är ingen trygghet egentligen, fast det kommer du inte inse förrän du börjar bli helt förtvivlat rädd för dig själv och inser att du är fast. Skrämmande, ay? Jag känner inte dig men jag skulle kunna gissa att du egentligen har något annat jobbigt att ta tag i, kanske en dålig självkänsla? Så är det för mig, och det är sjuuuukt bekvämt att bara låta alla andra tankar vara, fullständigt koncentrera sig på att nå mål och inte ha något annat än mat och vikt snurrande i huvudet, men problemen försvinner inte av det. Skaffa dig äkta trygghet istället!
takemehome:Vågar inte att någon ska få mig ut ur detta, och skulle jag prata med någon så skulle de ju behöva välja mellan att "svika" mig eller låta mig som de ser det "svälta" mig själv. Vill inte utsätta mina vänner för detta men det blir för tungt att bära tillslut.
Klart det blir för tungt. Speciellt när det upptar så mycket tid i tankarna. Jag lovar dig att du inte sviker dina vänner och att du inte utsätter dem för något annat än en annan sorts oro än den de förmodligen känner i hemlighet nu, jag tror inte att ditt viktras undgår dem även om de inte säger något. Mina vänner blev lättade när jag bestämde mig för att berätta för dem, de är tacksamma över att de vet vad de kan göra för att hjälpa till och stötta och jag har ett stenblock mindre att bära. Jag hejar på dig, ta dig i kragen och berätta!