Som vanligt under nätterna begravs allt annat i huvudet än de hormonella tankarna som inte ger sig av förrän jag pressats ner ordentligt i madrassen och lyckats sluta ögonen en timme eller två. Sådana tankar som reflekterar glasögon man en gång satt på och aldrig kan få av igen. De inkluderar en vriden människosyn och onda mönster som lämnar en tom i sitt ego utan någon form av respons.

Jag är, och har under en lång tid varit oerhört skeptisk till det samhälle jag växt upp i och i all förmodan kommer dö i likaså. Paranoia som inte tillåter mig att lita på någon annan än de i min familj, instabillitet som får mig att gömma mig med en vag inställning att blunda och ett olöst frågetecken som vilar över mig utan att blekna bort.

Jag undrar jämt och ständigt, hur kan människor vara så fulla av hat och maktkrävande egon? Varför kretsar allting i svart och vitt? Varför existerar homofobi? Rasism? Sexism? Hets kring att vara duktig, se bra ut? Varför existerar fattigdom när resurser finns att förhindra en sådan situation?

Varför kan vi inte bara se på varandra med glimten i ögat och tänka: du är människa, precis som jag. Skapt av ben och muskler, kött och blod. Därför borde vi få detsamma förutsättningar att leva i. Varför?