Forumet - Vet inte vad jag ska ta mig till

Vet inte vad jag ska ta mig till

372 1 3
Det jag nu tänker avslöja har jag inte berättat för någon ännu, inte ens jag själv förstår vad som händer.  Detta är varför jag skapade ett nytt konto, så jag kan vara anonym.

Jag har alltid varit smal & underviktig, inte bara hade jag märkt av det genom att se mig själv i spegeln, ALLA behövde poängtera det också.

En dag så fick jag nog. Jag hade som mål att jag skulle gå upp i vikt och få mer fett på kroppen. Jag började dricka olja, lägga på extra mycket smör på min macka, försökte äta en hel chipspåse, tryckte i mig mat och så vidare... 

Det känns ändå som att det är två halvor av min kropp som är oense. Den ena delen vill bara bygga på mer fett, medan den andre delen vill strunta i frukost, lunch, mat överhuvudtaget. 

Ena dagen så äter jag jättemycket, andra dagen så mår jag dåligt över att jag åt så mycket och äter ingenting.

Det är som att jag känner en ständig press över att jag måste bli normal, ha tillräckligt mycket fett för att få bröst osv, samtidigt som jag mår dåligt och svälter mig själv. 

Det kanske handlar om att när jag får fett på kroppen så försvinner det dagen efter, (som att min kropp bara tar allt fett och sedan äter upp det) och det får mig att vilja svälta mig istället. Jag tror att det finns en tanke som sitter i mitt bakhuvud som säger 

”om jag inte kan vara normal, varför borde jag ens försöka? Varför inte bara sluta äta?”

och allt detta dödar mig. Det jobbigaste är ju att jag inte vet vad jag ska göra! Det känns så konstigt att inte veta vad man vill. Det känns så konstigt att ena dagen så vill man göra det där och nästa dag så gör man motsatsen. 

Den eviga pressen som sitter i mitt huvud.

Jag kan inte be någon i min närhet om hjälp. Inte heller någon psykolog. Jag ogillar psykologer väldigt mycket för att jag inte gillar att prata om mina problem osv. Jag HATAR att prata om mina problem, för det är tillräckligt jobbigt över att försöka förstå dem själv, sen så måste man försöka få andra att förstå? Jag har aldrig riktigt varit den tjejen som ber om hjälp. Jag har alltid varit den som försöker lösa sina egna problem.

Det enda jag begär nu är råd. Har försökt att googla men känns som att ingen förstår vad jag får igenom.

Detta tynger mig extremt mycket. Det faktum att jag inte kan berätta för mina kompisar e jobbig. Anledningar till att jag inte kan berätta för dom är för att de skulle inte förstå, och även fast de försökte förstå så skulle de påminna mig om att jag har ett problem. De skulle heller inte riktigt förstå för att de tror att jag är perfekt, att jag är perfekt smal, att de önskar att de va som mig. och att höra de meningarna får mig att vilja gråta. De kommer aldrig förstå. 

Hoppas nån vet vad jag ska göra, för det vet inte jag.
Ätstörningar är tyvärr ingenting man kan ta sig igenom på egen hand. Du behöver hjälp för att ta dig igenom det. Den som hjälpte mig mest när jag fick ett team var faktiskt inte psykologen utan dietisten, men för att få kontakt med en dietist behöver du ofta en remiss från antingen psykolog eller din närmaste hälsocentral. 

Du är inte ensam om de här tankarna. Var snäll mot dig själv och acceptera att det här är en sån situation där du måste få hjälp trots att det tar emot. Ingen skulle försöka hantera en cancerdiagnos utan läkare. Psykiska sjukdomar fungerar på samma sätt.
Proppa i sig godis är det sämsta man kan göra. Har tänkt så förut, hamburgare, chips. Inget får mig att gå upp i vikt. Det enda som lett av det är att jag får suget efter mer chips osv. Var försiktig med att inte få diabetes, min pappa har nästan det eller om han redan har vet jag inte. Men för mig går det bra nu med det eftersom vi fikar mer ute så köper vi sällan hem kakor i skafferiet. 

Jag har börjat byta ut de ljusa bröden mot grova, först höll jag bara mig till limpan och så småningom vågade jag prova mer nyttigare bröd. Det får mig att må bättre.  

Jag försöker småäta hela tiden och då menar jag inte plocka ur skafferiet, utan frukostmåltider mitt på dagen bara för och få i sig nått och bli mätt. Jag äter barnportioner för det mesta vid riktiga måltider, jag blir mätt på och ändå frågar vissa varför jag äter så lite. Då går jag och väger mig efteråt också får man tänka på när man har kläder på sig.. väger man alltid lite mer. 

(Har inte haft ätstörning själv och vet inte hur de är, men har alltid hört att jag också är smal, sen gör de inget om man är smal osv. Bara man äter, varierar sina matvanor och promenerar, alla har olika kroppsformer).

Det viktigaste är att du och alla vi andra mår bra, till skillnad från dig som inte tycker om psykolog och det gör inte jag heller. Men jag har alltid fått kämpa med och komma på egna strategier och de har gått bra att förklara, det tråkigaste är att det är just då man berättar det högt som man kommer på att man mår bra av att prata med någon, även om de inte förstår och vet inte hur de kan hjälpa så hjälper du själv genom att berätta dina tankar högt. Eller prova och skriv en dagbok, (det gör jag även på word dokument) så får man ut sina tankar och kan släppa de ett tag. Sedan gå tillbaka och läsa de igen. Glad

Kram!