Min erfarenhet, har varit på psykiatrin i ca 3 år.
Läkare: Bra (rationella och respektfulla)
Psykologer: Bra (rationella och respektfulla)
Kuratorer/psykoterapeuter: Usla (flummiga hippietomtar som vill låtsas vara ens föräldrar)
jag hade samtal med en psykolog för första gången i våras och det var på högskolan. tyckte hon var bra men vi hann bara träffas ett par gånger innan jag flyttade. det började med att hon berättade om hur hon jobbar och sen fick jag berätta varför jag var där osv. det var skönt att bara prata och få nya perspektiv på sin situation. ska träffa en kurator på ungdomsmottagningen i veckan, får se hur det går. känns lite jobbigt att börja om från scratch med en ny person.
Jag går i terapi hos en psykoterapeut sedan kanske 1,5 år tillbaka. Kognitiv terapi. Aldrig utvecklats så mycket i mig själv. Hon är 72 och jag går hos henne privat, kostar 700kr/h. Hon har varit lite känd för att hon varit väldigt duktig.
Jag ville ha en person som inte daddade utan som skulle ge mig en ordentlig omgång, som var tuff och ärlig. Som inte betedde sig som om det var synd om mig. Det är jag som leder terapin hela tiden, det är alltid jag som tar upp vad det är vi ska prata om. I början tyckte jag att det var passivt för jag hade aldrig gått i terapi innan, men nu förstår jag hur bra det är.
Jag går hos en psykoterapeut sedan kanske 1,5 år tillbaka. Kognitiv terapi. Aldrig utvecklats så positivt och mycket, bästa jag beslutat mig för. Hon är 72 (lång erfarenhet) och jag går hos henne privat, kostar 700kr/h. Jag ville ha en person som inte daddade utan som skulle ge mig en ordentlig omgång, som var tuff och ärlig. Som inte betedde sig som om det var synd om mig. Min mamma hade gått till henne tidigare nämligen så hon kunde intyga.
Första mötet berättade hon hur hon la upp mötena, en gång i veckan i början och sedan blir det glesare med tiden så att det inte slutar tvärt så en står ensam sedan. "Berätta nu varför du är här", började det sedan. Det var inte mycket dialog i början, det var mest jag som berättade om allt de första 3 gångerna. Det är jag som leder våra samtal allmänt, hon är inte väldigt dominant utan är bra på att lyssna och sedan komma med ett tydligt svar/råd. Jag tycker också väldigt mycket om henne och ser henne som en förebild, mitt mål är att vara lika tuff som hon.
Jag var väl lite halvt motvillig att gå i terapi först, sa till henne första mötet att jag tyckte att det kändes läskigt. Det var bra att jag bara gick ändå och var öppen med hur jag kände kring det. Så jävla bra att prata med någon! Vill inte att Någon ska tveka som funderar på det!
Var 19 när jag kom i kontakt med psykiatrin.
Träffade 2 doktorer under mitt första möte, en ung och en äldre.
Den äldre var bra och engagerad - upplevde att han faktiskt ville hjälpa mig.
Däremot den yngre var en katastrof. Han sa inte ett ljud och tittade knappt på mig.
Han såg uttråkad ut.
Träffade en psykiatrisjuksköterska på ungdomsmottagningen i ett par månader kort efteråt. Vi klickade bra, pratade av mig mycket. Men ibland upplevde jag att hon inte riktigt förstod.
I våras mådde jag extremt dåligt så sökte hjälp. Fick träffa en psykoterapeut ett par gånger.
Han gillade jag inte. Slussades vidare . Trodde jag skulle få träffa någon som skulle prata med mig om KBT. Men träffade psykiatrisjuksköterskan igen. Var mer som att träffa en gammal bekant och vi pratade om hur mitt liv såg ut då och nu.
Hade en bra dag när vi sågs så hon tyckte inte att jag behövde komma tillbaka.
Går på 1 antidepp medicin just nu och skulle vilja testa KBT.
Mår fortfarande väldigt dåligt ibland.
Tyvärr har jag bara varit med om att de reagerar försent :/
har själv aldrig haft kontakt med psykiatrin men har och har haft kontakt med många som varit i kontakt med psykiatrin.
Alltid blivit friskförklarad eller hemskickad (följt av återbesök) av kuratorer/läkare. lite sur över att ha behövt ta mig igenom allt på egen hand men inget att göra åt nu.
Hoppas verkligen det blir bättre i framtiden för alla & att ingen ska behöva ha samma erfarenheter av dem som jag haft
time: väger "för mycket" för anorexi
också fått det där... Men då ang. ätstörningar rent allmänt
"men du är inte så smal, du ser ut att äta bra"
en annan trodde att jag inte visste hur och vad man ska äta så hon tog fram en bok och förklarade saker som att man hellre ska äta köttet på kycklingen än skinnet och att torkad frukt är lika illa som godis
Tråkigt att vissa väller ur sig sådana kommentarer, oavsett vad de har för avsikter
att man bara ska äta piller och se vad som händer, att om man har rökt cannabis så beror alla ens problem på det och man måste sluta helt för att få någon hjälp (supa kan man dock göra nästan hur mkt man vill) för att 'cannabis lagras i fettet' och andra liknande myter, allmänt oflexibelt tänkande och noll empati. självklart har jag mycket lite förtroende för människor som cashar in typ 36k i månaden för att dela ut blanketter, falska leenden, lögner och fördömanden
psykläkare är typ onda. en kurator kan vara en hygglig medmänniska, om än med skamlig bismak av betalning
psykläkare är onda och sällan särskilt kunniga om medicinen de skriver ut.
Mrs Umbridge: gullegull, sockersöt röst, ja söta lilla vännen min du förstår nog att vi vet bäst, nu ska vi inte gå i klinch du och jag. Hatar psykiatrin personligen, det är dömande konventionella människor som utgår från sin subjektiva definition av moral för att bedöma sjuka och djupt förolämpat min stolthet, integritet och intelligens och jag skräms av folk som inte avfärdar ECT som behandlingsmetod, men jag stödjer ändå psyk till folk som mår dåligt då jag själv är för mycket martyr a' la Maria Stuart inför tribunalen för att kunna bedöma om de verkligen kan göra någon nytta. Det finns folk som har hjälpts av dem. Jag var inte samarbetsvillig och min integritet är stor.
mynona: Mrs Umbridge: gullegull, sockersöt röst, ja söta lilla vännen min du förstår nog att vi vet bäst, nu ska vi inte gå i klinch du och jag.
mynona: Jag var inte samarbetsvillig och min integritet är stor.
Det här var min erfarenhet, speciellt det första citatet. Stör mig enormt på det falska vänliga beteendet, man ser genom det men de tror inte att man gör det.
Razor:
Det här var min erfarenhet, speciellt det första citatet. Stör mig enormt på det falska vänliga beteendet, man ser genom det men de tror inte att man gör det.
Ja, det är nedlåtande genom implikationen att man inte väntas förstå det, eventuellt är så desperat att man godkänner det. Jag tålde inte att man talade ned till mig och dessutom trodde att jag inte kunde se igenom det: jag var heller inte så desperat att jag klängde mig fast vid falsk vänlighet. Mitt förtroende får man ur en jämlik situation dessutom, så jag var inte en idealisk patient.
mynona: Ja, det är nedlåtande genom implikationen att man inte väntas förstå det, eventuellt är så desperat att man godkänner det. Jag tålde inte att man talade ned till mig och dessutom trodde att jag inte kunde se igenom det: jag var heller inte så desperat att jag klängde mig fast vid falsk vänlighet. Mitt förtroende får man ur en jämlik situation dessutom, så jag var inte en idealisk patient.
Precis, jag hade liknande tankar och känslor. Dum som jag var tvingade jag mig själv ändå till att fortsätta gå hos samma person...för att inte jag och läkaren skulle kunna säga att jag inte har kämpat tillräckligt för att lösa mitt problem. Till slut kokade jag av vrede och avbröt allt.
Jag har haft bättre erfarenhet av "riktiga" psykologer, men just kurator/psykoterapeut varianten föraktar jag.
Tycker synd om de som inte har något annat val än att klänga sig fast vid den falska vänligheten. 
De blir manipulerade till att bryta ner sin integritet istället för att bygga upp den.
idag fick jag en dålig erfarenhet av psykiatrin
