Sedan min pojkvän och själsfrände gick bort 4 dagar sedan i en bil olycka har jag isolerat mig totalt från omvärlden. Han var alltid vid min sida. Han var mitt liv, något som kanske låter lite klyshigt men det var han. Jag gjorde allting med honom och oftast var den endast honom jag konverserade med på en hel dag. Som följd påmminer precis ALLTING mig om honom. Från hur jag gör mitt morgon té till hur skön min kudde är. Jag vill komma bort från det här tänkandet eftersom det tär så otroligt på mig. Det gör så fruktansvärt ont...Jag söker konstant främlingar på internet som jag kan prata om min sorg för eftersom jag konstigt nog inte ens vill vara nära vänner och familj. Jag försöker trösta mig med diverse aktiviteter på datorn, och jag känner att det gör mig mindre deprimerad. Men så fort jag lämnar datorn fokuseras mina tankar på honom åter igen, och då når smärtan oanade höjder.
På min dator lever jag nu mitt liv. Jag sitter här 21 timmar om dygnet, under den tiden lämnar jag endast datorn för att gå på toaletten. Min mamma kommer med maten, som jag inte brukar äta. Min rygg gör otroligt ont, men jag vill inte lämna datorn. I morse lyckades jag ta mig ner för trappen för att göra en kopp té, av någon anledning. Han älskade té och jag förberde min kopp på precis samma sätt han gjorde. Två teskedar socker, och så tog han alltid ur påsen innan han hade i mjölken.
Min mamma börjar tycka att det här är jobbigt. Igår intalade jag mig själv att det kanske skulle vara bra för mig att titta på en film tillsammans med min syster. Jag gick ner för trappan med ben som skakade och var så svaga att jag fick hålla i räcket med hela överkroppen. Då plötsligt kände jag att jag saknade datorn och gick upp igen. Nu vill min mamma följa med mig på jobbet och hjälpa mig städa (jag arbetar som vikarierande städare) eftersom jag inte gått till jobbet sedan han gick bort. JAG VILL INTE.
Nu får jag dåligt samvete för att min familj vill att jag kommer ner. Är det fel av mig at sörja vid datorn? Borde jag inte få sörja på mitt sätt och så länge som jag behöver? Eller måste jag ta tag i det här problemet?
På min dator lever jag nu mitt liv. Jag sitter här 21 timmar om dygnet, under den tiden lämnar jag endast datorn för att gå på toaletten. Min mamma kommer med maten, som jag inte brukar äta. Min rygg gör otroligt ont, men jag vill inte lämna datorn. I morse lyckades jag ta mig ner för trappen för att göra en kopp té, av någon anledning. Han älskade té och jag förberde min kopp på precis samma sätt han gjorde. Två teskedar socker, och så tog han alltid ur påsen innan han hade i mjölken.
Min mamma börjar tycka att det här är jobbigt. Igår intalade jag mig själv att det kanske skulle vara bra för mig att titta på en film tillsammans med min syster. Jag gick ner för trappan med ben som skakade och var så svaga att jag fick hålla i räcket med hela överkroppen. Då plötsligt kände jag att jag saknade datorn och gick upp igen. Nu vill min mamma följa med mig på jobbet och hjälpa mig städa (jag arbetar som vikarierande städare) eftersom jag inte gått till jobbet sedan han gick bort. JAG VILL INTE.
Nu får jag dåligt samvete för att min familj vill att jag kommer ner. Är det fel av mig at sörja vid datorn? Borde jag inte få sörja på mitt sätt och så länge som jag behöver? Eller måste jag ta tag i det här problemet?
![[love]](/img/smilies/love.gif)
![[chocked]](/img/smilies/chocked.gif)
Klart du far hantera detta precis som du vill och precis ur lange du vill. En person i din narhet har gatt bort. Tank inte alls pa vad andra tycker utan kann efter sjalv. Sorg bestar for de flesta (alla ar vi olika) av olika stadier och du ska se att fokuseringen pa datorn bara ar tillfallig - men hur lange du behover den att koncentrera dig pa for att hantera smartan kan ingen bestamma. 
