Jag har haft självmordstankar ganska återkommande den senaste tiden.
För att göra en lång historia kort - jag är ensam och har insett att livet är för svårt för mig. Jag vill inte leva om jag ska vara såhär ensam. Jag hade inga vänner från årskurs 1-9, och nu går jag andra terminen i ettan på gymnasiet. Jag kämpade mycket den första tiden för att få vänner, men jag är fortfarande ensam och känner att jag inte orkar kämpa mer. Samtidigt vill jag inte leva såhär.
Anledningen till att jag fortfarande lever och inte heller börjat skära mig igen (gjorde det innan) är för att min familj behöver mig. Det är kaos i familjen och jag är på något sätt en fast punkt. Om jag går sönder nu så faller allt.
Jag gick till kuratorn i förra veckan och berättade att jag inte vill leva om det ska vara såhär, och att jag egentligen lever för andras skull. Jag bara väntar på att sjunka djupare, jag ser inte att det skulle bli bättre. Jag har nog redan gett upp, livet är för svårt som sagt, och då vill jag inte leva.
Vill inte oroa de runt omkring mig. Vågar inte säga att jag har självmordstankar. Jag skulle nog egentligen inte försöka ta livet av mig, för jag vill inte dö, det skulle vara för jobbigt för de runt omkring mig, men ändå vet jag exakt hur jag skulle gå tillväga om jag skulle göra det. Vart går gränsen mellan självmordstankar och självmordsplaner?
Mycket tankar och känslor, ville skriva av mig.
https://www.hjalplinjen.se/default.htm
och
http://www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Fragor-och-svar/?ar=True
Du kanske går igenom en svår del av ditt liv. Om du säger att du har nått botten, så kan det bara bli bättre. 
Förändring går långsamt. Det går bara att hoppas att en själv märker när det börjar vända och tar hjälp av de människor som ändå finns i samhället just för att hjälpa.
Vet hur det är att vara utfryst och vilja dö. Vet också att det går att få hjälp att bli bättre. Tycker att du ska prata med dina närmaste om dina tankar. Jag är säker på att de mår gott av att hjälpa dig genom att lyssna och vill inte att du ska bära på allt själv. Kuratorer är bra, men tycker personligen att vanliga psykologer inom KBT är bättre. Bra att du skriver av dig här också. Du har styrkan. Det finns saker du inte känner till bakom hörnet. Livet är dynamiskt och bättre tider kommer så håll ut! Kramar!!!
Dewad:
https://www.hjalplinjen.se/default.htmoch
http://www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Fragor-och-svar/?ar=True
Du kanske går igenom en svår del av ditt liv. Om du säger att du har nått botten, så kan det bara bli bättre.
Jag har inte nått den botten riktigt än (som tur är).
Kulturhen: Kuratorer är bra, men tycker personligen att vanliga psykologer inom KBT är bättre.
Jag har bättre erfarenhet av kuratorer. Jag kände att jag kunde prata med min förra kurator, vilket jag förhoppningsvis kommer att kunna med den här också.
"Problemet" med min psykolog inom KBT är att hon skriver upp allt vi säger och visar för mina föräldrar. Och vi "klickar" inte, har aldrig känt att jag har kunnat prata med henne.
Natthimmel:
Jag har bättre erfarenhet av kuratorer. Jag kände att jag kunde prata med min förra kurator, vilket jag förhoppningsvis kommer att kunna med den här också.
"Problemet" med min psykolog inom KBT är att hon skriver upp allt vi säger och visar för mina föräldrar. Och vi "klickar" inte, har aldrig känt att jag har kunnat prata med henne.
Okej. Vad bra att du vet vad som passar dig!!
Nu är vi dina vänner! 
