Aviseringar
Rensa alla

Vill inte leva mer...


vet att det är dumt fast den här bilden upmuntrade mig [love]

545429_383331488420333_1994566938_n.jpg


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hej, blev förvånad över de antal svar. Hade inte varit här ifall det inte vart för en närstående som hindra mitt försök på en tidig utcheckning.

Jag antar att jag ska säga tack för alla de svar, lite svårt då jag känner mig väldig apatisk till allt. Vilket kan väl ses som en förbättring mot vad jag kände för en vecka sedan.

Jag har pluggat humanistiska ämnen i 3 år så känner till devarse processer som sker med mig både biologiskt och psykiskt, men

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.


   
SvaraCitera

beavern:

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.

Detta är väldigt bra.

Kom ihåg att detta är med största sannolikhet något som inte varar livet ut. Svackor (i brist på bättre ord) är, om de är psykiska, ofta tillfälliga. För vissa är det en vecka, för andra en längre tid. Ibland tar det ett par år, men de allra flesta kommer ut ur dem.

Kämpa på och känner du att du inte fixar att hålla dig något så när på jorden, sök hjälp hos vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller psykiatrin.

Själv har jag fått mycket hjälp från Suicide Forum som, trots sitt namn, inte är ett forum för självmordspakter och -ivreri. Det är ett forum där folk som mår mycket dåligt kan skriva av sig, där alla förstår vad man går genom och kommer med råd. Ingen uppmanar en någonsin att ta sitt liv. Men då de allra flesta på forumet har gått med självmordstankar eller varit närstående till människor med självmordstankar så finns en förståelse där för just självmordstankar, -försök och -handlingar som jag sällan sett någon annanstans på internet.


   
SvaraCitera

Xisco:

Funkar det inte med de 9 första kanske den 10.e du träffar är just den du behöver träffa för att få livet att vända.

ursäkta, kanske lite sent, men psykologer är dyra kvacksalvare som nt fattar ett piss, lever ett liv på ett f**king silverfat o som gräver sig in i ens hjärna, letar fram de minnen man nt vill veta av. De tre triljoner psykologer ja blivit, o blir, ivägtvingad till e mer oförstående än djävulens mamma.

beavern:

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.

Gör de. Livet suger ibland, ja vet, men... de suger mer om man tvingas gå igenom de ensam. Ja lovar

Eftersom ja har gått igenom en hel del skit, o sett på när de som ja älskar gått igenom skit, så vet ja att de här "ryck upp dig" tramset nt funkar. Förändringen måste börja inom dig.

De ja kan säga e väl typ att du måste kämpa. Ja vet, de har du gjort länge, men till slut så lönar de sig. Ge nt upp. Ge aldrig upp [love]


   
SvaraCitera

Dessi:

ursäkta, kanske lite sent, men psykologer är dyra kvacksalvare som nt fattar ett piss, lever ett liv på ett f**king silverfat o som gräver sig in i ens hjärna, letar fram de minnen man nt vill veta av. De tre triljoner psykologer ja blivit, o blir, ivägtvingad till e mer oförstående än djävulens mamma.

Senast jag kollade behövde ungdomar inte betala för sådant då de går till BUP (främst).
Har svårt att tro att alla är sådana som du beskriver.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Det är inte med lite tårar i ögonen som jag skriver detta ( urlöjligt att en kille enligt våra härliga svenska normer ska bette sig som en hård och självständing man, men ack nej så kan jag ej följa detta.)

Jag har blivit uppväxt med en far som var aloholiserad samt ett smått drogberoende, han har hanskats fyskiskt och pyskiskt mot mig på olika sett, då han har hotat att ta iväg mig från min mor och aldrig återvände och har slagit mig med ett syfte av uppfostran. Men det jag kommer ihåg mest är nog att han kastat ölburkar på mig när jag inte kunde sova.

Min mor var allt man kunde önska sig tills hon träffa en anna man från min far och slutade bry sig om mig, detta sker även idag. Men med denna plötsliga förändresle lämnades jag ensam i vår värld och "härdades" (skapade psykiska försvarsmekanismer för att inte sjunka in i en djup pykos)

Jag har vart en person som har klarat sig själv men aldrig haft problem (under tidig ålder) att skaffa vänner, och det folk har kommenterat är att min styrka är att "lyssna" ( när det gäller andra). Jag hade en bra uppväxt under tidig ålder och fina kamrater, men efter några år började det bli problem och jag blev nerslagen av ett gäng, jag var då runt 9 år. Därefter start ett lång helvete med fyskisk mobbning (våld som att kasta isbitar alla mot en) och att reta för ens utseende, var smal då. Detta fick mig att bli depremerade i tidig ålder och gå upp i vikt. Detta höll på tills andra ring då mitt psyke var såpass brekligt att jag visste inte skillande mellan dalgiga aktivteter och fantasi.

Jag tog till flykt tille ne värld av fiktion genom att börja läsa mycket och spela dataspel. min mor far gav blanka fan i och jag forsatte.

Historien nerkortad så som mycket som jag orka av olika personliga anledningar... Kortfattat har jag vart inne för psykisk ohälsa pga av mitt förflunta och är bara ett mobb offer som frösökt ta livet av sig flertal ggr under de passerande 8 åren, men misslyckat pga att jag vart för svag eller att metoderna har varit för dåliga samt ogenomtänkta.

fick inte ut så mycket då jag inte vill skriva pga av min dyslexi, men lite iallfall kom ut. Jag har levt ensam och blvit dumpad av vänner och flickvänner pga av mitt tillstånd och illamående.


   
SvaraCitera

Xisco:

Senast jag kollade behövde ungdomar inte betala för sådant då de går till BUP (främst). Har svårt att tro att alla är sådana som du beskriver.

Vem påstår att ja syftade på BUP? [confused] fast har varit där me, de e nt mycket bättre.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Känner mig en aning bättre efter att ha fått "skriva av mig", tack.


   
SvaraCitera