Jag har haft kontakt med en kille i snart ett år. Vi träffades förra sommaren genom min kusin, då de är bästa vänner. Först började det som något oseriöst, vi flörtade lite för att reta min kusin då han inte var så förtjust i att hans kompisar stötte på mig osv.
Tillslut började vi prata mer och mer och vi klickade verkligen, jag har aldrig trivts så bra med en kille förut. Det har alltid saknats något, aldrig riktigt kunnat vara mig själv. Med honom kunde jag säga och göra vad som helst utan att undra om vad han skulle tycka osv vilket var en stor lättnad för mig. Vi kunde larva oss och allt möjligt, göra allt det där jag inte riktigt kunnat göra fullt ut med andra.

Tillslut började vi träffas, först var det sådär oskyldigt och gulligt. Tillslut började vi bli fysiska och det ena ledde till det andra. Det kändes verkligen jättebra med honom, jag började inse att jag höll på att falla för honom.
Vi höll kontakten i stort sett varje dag, vi kunde höra av oss till varandra bara för att berätta något helt onödigt som skett under dagen. Såhär höll vi på fram tills någon månad sedan och jag förstår inte än idag varför allt ändrades. Alla hans närmsta vänner, inklusive min kusin, visste att det var något mellan oss. Hans allra bästa vän föreslog att jag skulle satsa på honom, min kusin sa att han var en bra kille osv. Min bästa vän sa att vi var som gjorda för varandra. Detta fick mig att känna mig ännu säkrare. Men med tiden tog han inga initiativ längre till att träffas, trots att han fortfarande såg till att vi höll kontakt i stort sett varje dag. Detta gjorde mig väldigt förvirrad. Varför skulle man prata med någon sådär, om man ändå inte har några känslor bakom?

Tillslut fick jag nog och kunde inte hålla mig längre. Jag konfronterade honom och sa att jag hade känslor för honom. Han verkade ganska chockad och undrade om jag var kär i honom och vad jag ville. Jag svarade att ja, det är jag och skulle vilja veta vad han kände. Han sa att han nog gillade mig, men ville inte ha något förhållande. Jag blev helt paff, jag orkade inte. Så det hela slutade med att jag sa att jag inte kunde hålla kontakten med honom längre för det skulle bli alldeles för jobbigt för mig att låtsas som ingenting och ha kvar mina känslor för honom. Han sa att det kanske var bäst så och det var det sista vi sa, men han verkade ganska förvånad över mitt val.

Nu tvekar jag om jag verkligen gjorde det rätta, om han kommer att inse vad han har gått miste om och kanske kommer tillbaka? Jag känner mig så tom, att helt plötsligt förlora honom sådär efter att ha haft honom i stort sett ett helt år. Var jag bara någon slags reserv, någon han höll kontakt med tills någon bättre dök upp? Jag vet inte längre om jag orkar vara utan honom, samtidigt tänker jag bara att han nog inte ens tänkt på mig eller knappt saknar att prata med mig.

Min största fråga är dock, hanterade jag situationen rätt?