Forumet - (x)Hjälp ger upp snart ätstörning osv

(x)Hjälp ger upp snart ätstörning osv

1082 2 5
Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska börja. jag är livrädd att förlora hoppet och sluta kämpa. för fyra år sedan hamnade jag i ätstörningar och allt har bara blivit värre och värre under åren och jag pallar snart inte mer. jag var mobbad tom femman, mitten på femman började jag svälta mig själv och fick då några vänner och koppla ihop det med att jag gått ned i vikt så jag fortsatte. bytte skolan tills när 6 an skulle beörja och hamnade i en superbra klass. jag har inte fått höra knappt några dumma ord sedan jag började, går i åttan nu. Allihopa är så snälla. det jag säger spelade roll helt plötsligt och jag var inte värdelös. Det gick bra i skolan, fick A på det mesta och för mig vart det som en "lek" se hur många kilon jag kunde gå ner och hur många A'n jag kunde få. vt i 6 an ville jag ta mitt liv för andra gången( i fyran ville jag det, men inte lika starkt) Jag orkade inte leva längre. Men, jag hade ett litet hopp inom mig. Jag sa till mig själv att om 3 månader är allt bra, om och om igen. månaderna vart fler och fler. Ht i 7 an började min klass märka att något var fel med mig. Jag skrattade mindre och mindre, drog mig undan mer och mer och log bara om någon tittade på mig. Lärarna började också bli oroliga för mig, mina kompisar, tjejer i klassen osv.

började självskada och när våren kom började jag spy upp mat. Jag gick inte till matsalen på 3 månader, vilket läraer märkte. Jag hade inte gnistan inom mig längre, fick A på prov osv men jag hadeinte längre glans. Jag orkade inte kämpa mer och bad min kopmpis gå till kuratorn å fixa tid åt mig. Jag tänkte ge det en chans, vart de ej bättre skulle jag försvinna. det vart bättre, de tog mig på allvar, mina föräldrar fick veta och allt började bli bättre och ett hopp tändes inom mig, tills.... jag ställde mig på vågen och såg att jag gått upp. Samtidigt började en av mina närmsta vänner halka in på samma bananskal. hon bad mig om tips och vi hjälpte varandra. sa ifrån mig all hjälp å sa jag mådde bra. Sommaren var underbar, men tankarna osv var kvar. men i stallet kunde jag verkligen vara mig själv och långsamt bli hel och få tillbaka självförtroendet. Men jag var livrädd för att skolan skulle börja om och kvällen innan grät jag i timmar.

allting började om igen och jag störtdök i vikt, mina vänner fattade ganska direkt att allt börjat om men de visste ej vad de skulle göra. allt gick så fort, resten av klassen började märka och frågade min närmsta kompis om jag börjat om igen, först de andra tjejerna men sen började även killarna undra. (trodde de ej brydde sig om mig) de frågade min kompis, på tal om smal, vad har hänt med ####(mig) två av dem (som kan komma med taskig kommentar ibland, men är annars helt okej) började på allvar undra och frågade mig,(allvarligt, de brukar aldrig kunna vara seriösa) om jag äter hemma ens? å ja, de gick till lärare osv. Jag svimma en idrottslektion ibörjan på oktober. hamnade i bråk med min kompis då jag bara ville de skulle lämna mig ifred och min mentor vart inkopplad å prata "allvar" med mig, men ljög så jävla bra å han vart lättad å tänkte att det var påväg bli bättre, tre dagar senare försökte jag ta mitt liv. men, min kompis listade ut, hämta skolkuratorn å skolfritidsledaren som ringde mina föräldrar som ringde 112(som ringde mig, men svarar ej på okända nummer, stod förvisso något sedan 112 men) medans de for i ilfart mot bron. var på bron 1/2 tim, grät å skrek innan jag klev över, men en äldre okänd tant kom och stoppade mig.

efter det for vi på bup osv. när jag kom tbx till skolan någon dag senare visste alla(mina föräldrar hade skickat mail) min klass gav mig kramaroch tvingade mig att lova att säga till nästa gång jag mådde dåligt. jag försökte bli bättre, gick till bup, men jag nådde aldrig mitt mål så gjorde samma sak som innan, ljög jag mådde bra. å börja om igen. fast var mkt svårare nu, då alla höll koll på mig. Lärare sa att de fanns där om jag behövde prata.

överlevde terminen och jullovet var en dröm i stallet. och började bli hel igen, men så kom skolan igen. all press kom öve mig och jag fick panikattack redan andra rasten på skolan. jag började om, IGEN. samma visa hela tiden. å nu börjar lärare undra igen, på allt detta är min kompis fortfarande nere med mig. hatar jag lärde henne massor, hon for in på sjukhus då hon börjat spy blod. hon svimmade då hon ej ätit. tränar 2 tim varje dag. hennes mamma vet dock allt om henne nu,å lärare osv, någon av killarna skvallrade till vår mentor å so lärare, han har alltid lyckats tjuvlyssna när vi pratat.
kring 7-8 st i vår klass på 19 har ätstörningar, 5-6 skär sig själva eller skärt, å vi är två(jag å min kompis) som försökt ta våra liv. å sen flera med prestationsångest, vi är en tajt klass men ja...

Grejen är den att jag verkligen försökt bättra mig nu, igen. å försökt sluta spy men trots jag ät normalt kommer hetsätningsanfall. bakar en massa å käkar det å ja.

men så idag.... åt jättemkt till frukost, rulltårta på hk, lunch i skolan, sedan.. vi slutade 20 min tidigare så for på ica å köpte massor kakor å choklad(7-800 gram choklad totalt!!!) å hetsåt allt på 5 min. nör jag kommit hälften gick min mentor å idrottslärare förbi å prata med den som stod brevid mig å vänta på bussen över vägen. å hon frågade om jag var hans elev, å han: ja det är #### hon spöade mig i basket idag. hej####. så de såg alltså mig stå å trycka i mig allt det med tårar i ögonen. på det fikade jag när jagkom hem och påväg hem från ridningen mådde jag jätteilla till följd allt ja gätit å på det åt vi middag.
jag är stolt jag kunde stå emot å ej kräkas upp, men jag begriper inte att jag inte kan sluta hetsäta.

i måndags sa jag ifrån mig bup helt, å behandlaren gick med på det och skulle prata med läkaren, mina föräldrar gick också med på det.

men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. allt går bara runt runt hela tiden och vore de inte för att jag ahde stallet och hästarna och min dröm att vinna prix d'amerique(travlopp och elitloppet å prix du cornulier)montélopp) å bli bäst inom trav och fara till frankrike å jobba å leva där skulle jag inte fortsätta kämpa, jag skulle gett upp i 3 an. men är så jävla rädd att förlora hoppet. hjälp.,.

Inga kommentarer

Tråden har 5 svar. Sortera efter:
Jag är 16 år och har inte alltig mått så bra. Jag har försökt att skriva tre gånger nu och jag ger inte upp. Vi har alla haft problem i livet, jag har blivit mobbad sedan jag var väldigt liten. Självskadat med knivar och saxar och svältit mig själv och kräkts. 

jag gjorde de ena för att slippa göra de andra, antingen skadar jag min utsida eller min inseda. 

jag jar fula ärr och tendenser att närsom hälst börja egen men, jag vill inte påstå att jag är frisk för det är jag inte men just nu har jag något att kämpa för precis som du med din ridning fast jag kämpar för hela min framtid även om jag inte vet vad den kommer vara så har jag lyckats bestämma för mig själv att jag ska ha en. Vi har båda haft otur i våra liv och jag är den mäst osmarta personen som finns som började med dessa beteenden när mitt liv äntligen började vända och jag fick någon att prata med, något jag inte haft på tre år. 

jag kan inte säga att de kommer vara lätt att vänja sig för jag har kämpat i runt ett år nu med att inte ha dessa inpulser som jag har. Men de är inte lätt, men folk har gjort de tidigare och de är inte omöjligt även om de kanske känns så just nu. Jag känner inte dig men du värkar som en trevlig person och jag skulle värkligen vilja hjälpa dig så som en av mina nya vänner försöker hjälpa mig. Om du skulle maila mig skulle jag bli jätte glad och då kanske jag kan lära känna dig lite mer och ge dig några tips på saker som kanske underlättar. Musik är något av de bästa som finns, bra låtar som kan få en att både vara ledsen och glad på samma gång. Som kan få en att gråta men endå på ett posetivt sätt, sim får en att känna uyan att behöva få ett ärr på kroppen. Min mail är [email protected] och jag hoppas höra från dig snart. Jag är väldigt bra på att lyssna och har erfarenhet av de mästa, ingen ska behöva känna sig ensam i en sån här kamp och vi kanske kan var där för varandra.
Har själv bytt skola och klass och hade först inga vänner. Träffade en kille under sommarlovet som är en av de bästa personer jag någonsin träffat. Han ger aldrig upp när det gäller att få mig att må bra. Känner att jag kan prata om allt med han men det är saker han inte vet..
Jag har själv haft självmords tankar men aldrig riktigt försökt. Jag kan t.ex vänta på att alla i min familj ska sova och sen bara stå och titta på en kniv och fråga varför jag inte bara gör det..
Hade det inte varit för han och en annan person så hade jag säkert inte funnits längre. Alla säger att jag låsas vara deprimerad och ha det jobbigt för att få uppmärksamhet. Men alltså, jag går till BUP och så men de vet inte säkert om jag har en ätstörning men alla säger sånt som bevisar att jag har det hela tiden. Har också blivit mobbad så vet hur det känns.

Har blivit så jäkla bra på att ljuga och säga att jag mår bra men folk börjar märka det.. Går inte häller och äter i skolan , så typ alla lärare är på mig hela tiden och försöker få mig att äta i skolan..

Känns som jag skrev helt fel (om någon fattar vad jag menar med det).
Skriv när/om du vill, finns här n_n
(Skaffade typ nyss ett konto så vet inte riktigt hur detta fungerar)

Spana också in:

Jag fins här om du vill prata med någon. Min granne hadde det och mår nu bra ( inte till 100% enu men det närma sig). Det är bara att kämpa på! Be om hjälp och var inte rädd! Det kommer att bli bättre! Lita på mig. Men viktigare lita på dig själv! Du kan och du kommer att klara det!


sen har jag själv hatt självmordstankar och hatt det mycket jobbigt i skolan, mobbad och annat.   Jag förstår och vet hur dy känner. 

ps: du äe mer än välkommen att skicka ett PM när du vill!