Okänd

Tjej ,16 år

Hej! Jag har ett problem, eller ja, iallafall ett problem som jag och andra i min omgivning stör sig SÅÅÅ mycket på. Ibland om det är något jag vill berätta, men nån annan kanske avbryter, så fortsätter jag och är på för att jag verkligen vill berätta. Men sen när jag väl har berättat så berättar jag det liksom flera gångee igen. Jag förstår att detr måste vara sjukt irriterande för lyssnarna. Men det räcker inte där.. Ibland kan jag även upprepa mig massa gånger, även fast jag blivit lyssnad på första gången. Vet inte varför jag gör såhär, för avskyr kritiken jag får, eftersom jag redan är medveten om problemet. Det händer också alltför ofta att jag pratar med mig själv, och i vissa fall ändrar jag även handlingen i berättandet av en händelse. Varför vet jag inte, men kanske för att göra berättelsen bättre. Detta stör jag mig också på, men ingen annan har påpekat min ”låtsasvärld”. Eller vad man ska säga, men det är nog inte länge förrän nån påpekar även detta. Har haft det jobbigt i livet under den större delen av min levnad. Har dock gått vidare, och är i en slags förlåt och läkningsprocess. Men mina samtal med mig själv handlar numera mer om vardagliga händelser som var roliga, som dessutom lätt förvrängs till en annan sanning, och jag glömmer bort ”orginalet”. Kan också tillägga att jag under lång tid upplevt att ingen lyssnat/brytt sig och att jag varit som luft. Kan detta va någon slags undermedvetet sätt att få bekräftelse? Angående min upprepning så har detta också pågått länge. Vet inte om dessa två har ett samband. Umgås sällan med jämnåriga på fritiden, utan bara i skolan i den mån det går, då min utbildning bygger på lektioner på olika håll för klassen. Har även tvångssyndrom om det har någon betydelse. Så jag har lite frågor. 1. Vad kan jag göra för att minska min upprepning, eller få bort den helt? 2. Hur ska jag göra för att minska, eller helt få bort samtalen med mig själv? 3. Har något av detta jag skrivit ovan något samband?

SVAR

Louise Larsson

Hej!

Bara att du är medveten om det du gör tycker jag är en positiv sak! Det betyder i min värld att du, kanske med lite hjälp, kan arbeta bort det du anser vara "problem". När det gäller din upprepning så har jag inget bra svar. Men, jag tror att du är på rätt spår själv. Det vill säga att det kanske har att göra med att du tidigare upplevt att ingen lyssnar på dig ... och att det här är ett sätt att få bekräftelse. 

Har man haft det svårt i livet är det inte konstigt att man lägger sig till med lite olika vanor för att lättare klara av vardagen. Ditt fantiserande kan vara ett resultat/bevis på det. Att prata med sig själv gör vi alla till och från. Det behöver alltså inte vara något konstigt. Min mamma brukar, angående det, alltid säga: "Ja, man ska ju prata med någon vettigt människa ibland också!" ;-)

Allt ovanstående hänger säker,t på ett eller annat sätt, ihop. Dock är jag tyvärr inte personen att hjälpa dig med det här i någon större utsträckning. Vill du verkligen komma till botten med allt det här föreslår jag att du tar kontakt med skolsköterskan eller kuratorn på din skola ... eller kanske Ungdomsmottagningen. Dessa kan sedan (eventuellt) hänvisa dig vidare vid behov.

Kram, Louise