Uppenbarligen har du drabbats av att flera dödsfall i din närhet, och sedan har det dessutom trasslat till sig med kompisrelationerna verkar det som.
När personer i ens närhet, eller som man ser upp till dör, så påverkas man som person. Man kan känna allt från sorg och ledsenhet, till ilska och hat mot den som dog och som fick en att känna så här. Samtidigt kan dödsfall i ens närhet väcka en massa tankar om livet och döden, som kan vara jobbiga att gå och bära på.
På din berättelse låter det som om alla dom här känslorna samlat sig på hög i dig, och att det brast för dig när du började gråta efter dansklassen. Det är helt naturligt att det blir så, då ingen människa orkar gå och bära hur mycket som helst inom sig. Att det dessutom strulat med din gamla kompis och att du inte trivs i din nya klass har sannolikt inneburit att du bara lagt mer och mer jobbiga känslor på hög, och att allt bidragit till att du började gråta och att du känner att du mår dåligt.
Vi människor fungerar nämligen så, att om vi inte pratar om jobbiga saker som händer i vårt liv, så samlas dessa på hög och får oss till slut att må dåligt. Känslorna försvinner liksom inte bara för att man inte pratar med någon om dom.
Det verkar som om du valt att inte låta någon ana allt du går och bär på, och jag fick intrycket att du inte heller har berättat något för din mamma som du nämner i brevet. Men även om du tycker det är svårt att prata med någon, så är det ändå det jag råder dig att göra. Uppenbarligen har du lärare som bryr sig om hur du mår, och kanske är det inte så att dom försöker lägga sig i, utan mer att dom försöker ta dig på allvar och faktiskt bry sig genom att vilja prata med dig om varför du är ledsen. Du kanske skulle fundera över ifall du inte skulle ta den där utsträckta handen och faktiskt låta någon av dom få veta hur du egentligen mår, och vad du går och tänker på. Likadant skulle du kunna gör med din mamma. Berätta för henne hur du upplevt alla dom här dödsfallen och prata med henne om hur du har det i skolan och att det är svårt med kompisarna. Tycker du att du hellre vill prata med någon helt utomstående så kan du gå till skolkuratorn eller till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Men oavsett vem du går till så måste du själv ta första steget och låta någon hjälpa dig, för ingen människa klarar att gå ensam med allt, för då växer bara ensamhetskänslan och känslan av att må dåligt. Men människor kan samtidigt inte vara tankeläsare och veta vad du tänker på eller hur du mår om du inte berättar det, varför du själv måste ge dig chansen att få ur dig det här så du kan må bättre framöver. Hoppas du vågar ta det steget, för jag är övertygad om att du inte kommer tycka det är så farligt när du väl börjat prata med någon.