Ibland kan man komma in i perioder då man liksom "upptäcker" alla faror som finns i livet. Och det kan också vara så att man inte tänkt så mycket på döden tidigare, och så helt plötsligt känns det som om man blir väldigt medveten om att man både kan och ska dö, och det kan då kännas jätteskrämmande. Oftast kommer sådana här perioder när man är ung och håller på att utvecklas både fysiskt och psykiskt, varför många kan uppleva ungdomsåren som väldigt kaotiska och jobbiga.
Jag tycker du gör helt rätt som går till skolsköterskan för det är viktigt att man får prata om alla dom funderingar man har för då blir rädslan mer hanterbar. Fortsätter man att prata med någon man känner förtroende för så brukar den här typen av känslor ge med sig. Oftast handlar det om att man hittar ett sätt att förhålla sig till det faktum att livet kan vara farligt och att man dör förr eller senare, men att man inte kan låta det hindra en från att leva. Det kan det innebära att man accepterar livets "farlighet" och döden för sig själv men ändå väljer att inte låta rädslan eller oron styra, för gör man det så vågar man aldrig leva och då går man runt hela livet och begränsar sig själv för att komma undan något som ändå är oundvikligt.
Men allt det här behöver man prata om och själv hitta fram i, för det finns inga enkla svar på hur man ska hantera rädsla för döden och det faktum att livet består av både glädje och sorg. Det är istället svåra frågor som varje människa måste brottas med förr eller senare och då är det alltså viktigt att man inte är ensam utan har någon att prata med.