Du har ju av omständigheter som du inte kunnat styra över, och som hade varit väldigt jobbiga för vem som helst, hamnat snett i ditt eget skolarbete. Det är ofta så att när det händer mycket saker runt omkring en och som inbegriper personer som står en nära, så tappar man fokus på sitt eget liv, och känslorna och tankarna snurrar mer kring andra saker. Så, att du inte kunnat fokusera och inte orkat med skolan är i sig inte så konstigt, även om det självklart inte är bra för dig.
Ibland är det ju så att livet drar iväg åt ett håll man absolut inte vill och som gör att man släpper saker som annars betyder mycket för en, och när man väl sprungit långt på den avstickarvägen kan det kännas svårt eller till och med omöjligt att springa tillbaka och ta vid där man slutade.
Men du visar i ditt brev upp en glöd för det du gör som jag tycker du ska kämpa för att hålla kvar i ditt liv även om du under en period nu varit mer fokuserad på andra än dig själv. Jag är också övertygad om att dina lärare och andra i skolan gärna vill se dig tillbaka och är villiga att hjälpa dig när dom väl får veta omständigheterna kring ditt försvinnande.
Mitt råd är därför att du kontaktar kuratorn på den skolan du går på och att du pratar med henne/honom i första hand. Berätta hur din situation har sett ut på sistone och be henne/honom hjälpa dig tillbaka. För du har inget att skämmas för utan alla kan hamna i den situationen att det blir lite för mycket för en någon gång i livet och det vore väl fanken om man inte skulle kunna få en ny chans då. Speciellt när man är ung som du så kan man inte förvänta sig att du ska kunna hantera den svåra familjesituation du beskriver och samtidigt klara av allt annat. Så, ta hjälp av kuratorn för att ta dig tillbaka till en normal skolsituation igen och låt henne/honom hjälpa dig med att informera lärare och andra om det du vill att dom ska veta så du inte råkar ut för att man tror att du var borta bara för att du ville.