Mineralglas är det ursprungliga materialet för tillverkning av glasögonlinser. Första gången ett optiskt verkande glas beskrivs är redan år 400 f. Kr i Aristophanes´ komedi Molnen.
Det dröjer ända till ca år 1000 innan man använder glasen till att förbättra synen. Dåtidens glas var inte speciellt bra. År 1275 kommer det ut en förskrivning i Venedig att man bara får använda rent glas när man skall tillverka näsglasögon. Det har hänt mycket sedan dess men det gamla glaset använd fortfarande men i allt mindre utsträckning.
Det är förstås av betydligt bättre kvalité nu för tiden. Mineralglas gjuts i formar och glasmassan är en blandning av oxider bl.a. kiseloxid, kalciumoxid, järnoxid och aluminiumoxid. Oxiderna hettas upp till 1500°C - 2300° C då de smälter och bildar en trögflytande massa. De får sedan stå och svalna innan man slutligen ger glaset dess exakta styrka genom att slipa och polera glasets insida. Standardglaset har ett brytningsindex på 1,5. För att få ett högre index i ett glas måste man använda sig av andra oxider t ex blyoxid, titaniumoxid m fl. Mineralglasen är betydligt tyngre än plastglasen. De är mer sköra men mer tåliga mot repor.