Alla föräldrar är oroliga för sina barn. En del är mer oroliga än de behöver vara, andra borde kanske bry sig lite mer. Du menar att dina föräldrar är mer känsliga/oroliga än de behöver. Vad är de oroliga för? Kan du sakligt få de att förstå att du inte ägnar dig åt det de är oroliga för?
Om du ärligt tycker att du har fått en trygg uppväxt med föräldrar som stöttar dig kanske du kan förmedla just detta. Säga något i stil med: "Jag är en trygg tonåring och har ett bra självförtroende/självkänsla. Jag skulle aldrig komma på att göra något som skadade mig själv. Ni har har uppfostrat mig till en alltför klok person för det."
För att hitta en tro som är ens egen, en tro som man kan stå för och leva på, så måste den få växa fram i dialog med sig själv, med vänner/släktingar och med omvärlden. Om man enbart tar över sina föräldrars tro finns risken att den inte överlever när livet inte blir som man har tänkt sig. En sådan tro, som man oreflekterat "ärver" kanske inte blir den tro som ger mod att leva och tröst i motgång.
För min egen del är tvivlet en viktig del av tron. Tvivlet är själva motorn för min tro. I mitt huvud får jag inte ihop alla tankar om Gud. Men i mitt hjärta hoppas jag och tror att det måste finnas en mening som vill våra liv och som tror på dig och mig, en Gud. Kanske kan du också förmedla att tvivlet är viktigt för att ett frö av tro ska få plats. Om inte tvivlet och sökandet får ta sin plats, så finns det ingen plats för tron heller. Därför måste man få gå sin egen. Detta gäller dock bara så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.