Magasinet

Inte din hora

Vi var vänner en gång i tiden. Jag vet egentligen inte varför vi inte är det längre. Något hände. Vi gled isär.

Nu tycker vi illa om varandra. Dels så har hon varit så jävla taskig, dels är hon rätt jävla ful också.

Ja, så tänker jag och betraktar hennes senaste inlägg på instagram. Få likes. Som väntat!

Jag ger henne en granskande blick. Hennes svarta frissiga hår står åt alla håll i den slarvigt uppsatta tofsen. Varför gör hon inte något åt det där? Plattar det eller något. Jag menar, om hon nu ska lägga ut en selfie så... Sen ser hon alltid så jävla sur ut. Det har jag aldrig fattat. Jag menar, hur svårt kan det vara att bara le lite mot kameran. “Smile”, för fan! Eller är hennes mun utformad sådär? Den dippar liksom.

Men något hon ofta får komplimanger för är ögonen. Där fick hon i alla fall till det, antar jag.

Fast ärligt, jag fattar inte riktigt grejen med dem. De stora chokladbruna, eller bajsbruna om jag får välja beskrivning, ögonen är stora och valnötsformade. Långa svarta ögonfransar klär ögonen, trots att hon inte har använt mascara. Jävlar vad hon samlat killar genom att vifta runt dem där lite oskyldigt. Medveten om det är hon också. Någon skulle kunna kalla henne “hora”, men så långt drar jag det inte. Hon var ju faktiskt en vän, även om det var längesen. Om hon vill hålla på med “sånt där” får hon väl göra det.

“Även om det är lite unket”, hör jag mig själv fnysa.

Jag ryser och tar ett djupt andetag. Mobilen i handen lägger jag ner på handfatet bredvid mig. Handflatan blir fuktig av den varma ångan från duschen när jag drar handen över spegeln.

Den fula tjejen blänger mot mig från spegeln medan jag blåser en svart krullig hårlock från ögonen.

Varför är det här jag? Vad är oddsen att jag blev så här ful, och som toppen över i:et är jag en slampa också.

Just det har jag fattat, ja, från alla andra som påpekat det. Gång. På. Gång.

Alla tjejer säger att jag är ful, men killarna verkar vilja ha mig. Men det är inte heller okej. Man ska inte vilja att killarna vill ha en. Jag släpper ut håret och granskar mig själv i den nu fettfläckade spegeln.

Eller?

Mamma tycker ju jag är fin. Hon kanske inte ljuger om allt.

“Jo, det gör hon, din äckliga jävel”, kvider jag fram när en tår sakta droppar ner från de stora ögonen mot de tjocka – för tjocka – kinderna.

Min kropp säckar ner på den slitna toaletten och jag låter mig själv få gråta lite en stund. Tycka synd om mitt fula jag.

Men sen tänker jag högt:

“Nova var ju faktisk kär i mig. Det måste ju betyda att jag åtminstone inte är den fulaste i världen.”

Jag var inte kär i henne, men ändå. Alla killar är bara kåta jävlar.

Nova tyckte om mig. På riktigt.

En liten puff av värme flyger över mig där jag sitter i min ensamhet. Jag ställer mig upp igen. Går fram till den tråkiga badrumsspegeln och torkar av fettfläckarna med rengöringsmedel innan jag ställer mig framför den igen.

“Jag är för i helvete skitsnygg.”

Jag hör mig själv hånskratta åt vad jag precis sagt.

Som någon fake töntig influencer.

Så jag ändrar mig och ger mig själv samma granskande blick som när jag kom ut från duschen. Jag har faktiskt fint hår, jag har aldrig problem med volym och det blir aldrig fettigt. Rätt fucking jävla grymt faktiskt.

Och mina ögon tycker jag är vackra.

Om killar också tycker det, ja, då får de väl göra det.

Det är ingen hora jag är, det är jag faktiskt inte.

Jag borde vara min bästa vän, den jag bryr mig mest om av alla. Vi har varit vänner, det har vi. Men någon gång gled vi isär, slutade le och ta hand om varandra. Det här tänker jag ändra på. Vi kommer bli kompisar igen.

“Hej!” utbrister jag till spegelbilden som med tappra steg försöker ändra den sura minen till en glad.

Jag vänder mig bort från spegeln, lägger ner mobilen i fickan och börja göra iordning mig för ännu en skoldag.

Det finns inga kommentarer... än.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!