Razor: , jag ser inget positivt alls med depressioner.

Tror det är få som gör. Men jag vet inte, är i samma sits som Zerafina

Kudhos: Tror det är få som gör. Men jag vet inte, är i samma sits som Zerafina

Det finns argument som kan vara för upplevelser av depression, att man lär sig se livet från ett annat perspektiv, lär sig att uppskatta små saker i livet, lär sig uppskatta människorna omkring en o.s.v. men det tycker jag bara gäller lättare depressioner. De tyngre är enbart destruktiva.

Razor:

Det finns argument som kan vara för upplevelser av depression, att man lär sig se livet från ett annat perspektiv, lär sig att uppskatta små saker i livet, lär sig uppskatta människorna omkring en o.s.v. men det tycker jag bara gäller lättare depressioner. De tyngre är enbart destruktiva.

niggah om jag vill ha ett annat perspektiv så kan jag prata med folk om det. Man behöver ju inte uppleva ALLT för att känna perspektiv

Kudhos: niggah om jag vill ha ett annat perspektiv så kan jag prata med folk om det. Man behöver ju inte uppleva ALLT för att känna perspektiv

Att höra om något och att uppleva saker och inse de utifrån sin egen erfarenhet är två helt olika saker.

Razor:

Tack.  Jag hoppas att du aldrig hamnar där, jag ser inget positivt alls med depressioner.

what doesn't kill you makes you stronger - brukar man ju säga men jag vet inte om jag tror på det 

Razor:

Att höra om något och att uppleva saker och inse de utifrån sin egen erfarenhet är två helt olika saker.

Ja, självklart. Men att hamna i en depression för att få perspektiv vore lite som att "Jag ska bara testa lite heroin. Bara så jag kan förstå hur de tänker."

nä stämmer ej 

blir ba svagare

Zerafina: what doesn't kill you makes you stronger - brukar man ju säga men jag vet inte om jag tror på det

Jag tycker att detta citat bör modifieras till: det som inte direkt dödar dig, kan göra dig starkare, men bara om du övervinner det annars kan det istället långsamt ta död på dig.

Zymba: nä stämmer ej blir ba svagare

Så känns det när man är inne i depressionen, men när/om man kommer ur den är man starkare än innan man blev deprimerad. Varför? För att det krävs att man bygger upp en stark vilja för att ta sig därifrån, och lyckas man har man sen byggt upp en viljestark karaktär som tjänar en bra i framtiden.

Kudhos: Ja, självklart. Men att hamna i en depression för att få perspektiv vore lite som att "Jag ska bara testa lite heroin. Bara så jag kan förstå hur de tänker."

Det är helt klart att leka med elden.

Razor:

Jag tycker att detta citat bör modifieras till: det som inte direkt dödar dig, kan göra dig starkare, men bara om du övervinner det annars kan det istället långsamt ta död på dig.

ja det låter bättre 

Förut var jag mycket deprimerad samt nå slags ätstörning, svalt mig själv och spydde ofta efter jag ätit eller då jag fick ångest, jag älskade att spy förr. Ibland var jag otroligt desperat att skada mig själv, t.ex sitta med en påse på huvudet, dricka schampo eller andas in fixativ.
När jag var sötsugen så brukade jag tugga godis/glass och sen spotta ut det.
Hade mycket social ångest, problem inom familj, självmordsfarsa, sömnproblem, näringsbrister och ständig stress(magkatarr24/7). Fick panikattacker utav att skriva "hej" på msn till nån och isolerade mig otroligt mycket under mina tidiga tonår. Jag var i en transexuell fas som pågick mellan 2-3 år vilket gjorde så jag vantrivdes i min kropp.

Bestämde mig dock innan gymnasiet skulle börja att börja klä mig mer "normalt" och se ut inom ramarna för mitt biologiska kön. Jag kände mig lite mer säker, men sen började jag dricka alkohol, ligga runt för att jag trodde
"Det är ju såhär det ska vara, nu kommer folk tycka att jag är normal."
Otroligt socialt handikappad efter att ha isolerat sig, fattade ingenting haha.
Sen slutade jag upp med den skiten och kände mig rätt så okej att vara social med människor, fick min nuvarande partner som jag blev ganska beroende utav. Nykärleken slog undan tiden för mina kompisar och jag märke inte hur jag sjunk ner i social fobin igen.

Men det är mycket bättre än hur det var förr och vad som hjälpte mig då var i alla fall att bryta mina mönster. Jag sa till mig själv att jag fått nog utav min ätstörning och att vara så negativ så jag gjorde någonting åt det. Slöseri på livet att sitta och deppa hela tiden. Tiden kommer att passera och en känsla varar inte för evigt liksom.
Nu ska jag börja gå på samtal och förhoppningsvis få hjälp med de resterande grejjerna för mitt psyke. Men just nu är jag nog bara otroligt utbränd, inte deprimerad. 

Minns ej så mycket, blev deprimerad för mer än 10 år sedan tyvärr p.g.a oro, ångest, socialfobi och så vidare som grundade sig i mobbning och andra trauman så som mina föräldrars skilsmässa. Har knaprat antidepressiva i 5 år och är apatiskt inställd sedan dess. Gick i KBT-terapi åren 2007-2009 men det enda som hjälpt mig är SSRI.

Jag gick från standardmodell till självmordsbenäget vrak på några veckors tid. Var 12 år vid min första ordentliga depression, men då förstod jag inte själv att jag var deprimerad. Visste bara att jag ville dö och slippa leva. Knatade runt och planerade min död och längtade till rätt tillfälle. Fick några besök hos sjuksyster, både med och utan mamma, men annars fick jag inte något direkt stöd. 

Har varit deprimerad i (alldeles för täta) omgångar sen dess, speciellt de senaste åtta åren har sugit. Recidiverande depression står det (bland annat) på pappret. Går till psykolog och har haft kontakt med slutenvård senaste tiden. 

Testar anti-depp och stämningsstabiliserare och faktiskt det mesta de ger mig just nu. Har ingenting att förlora längre.  

Nervtramp:
Jag gick från standardmodell till självmordsbenäget vrak på några veckors tid. Var 12 år vid min första ordentliga depression, men då förstod jag inte själv att jag var deprimerad. Visste bara att jag ville dö och slippa leva. Knatade runt och planerade min död och längtade till rätt tillfälle. Fick några besök hos sjuksyster, både med och utan mamma, men annars fick jag inte något direkt stöd. 

Har varit deprimerad i (alldeles för täta) omgångar sen dess, speciellt de senaste åtta åren har sugit. Recidiverande depression står det (bland annat) på pappret. Går till psykolog och har haft kontakt med slutenvård senaste tiden. 

Testar anti-depp och stämningsstabiliserare och faktiskt det mesta de ger mig just nu. Har ingenting att förlora längre.  

Känner samma..  Får en fråga vilken ålder du uppnått?