Forumet - Har ingen att vara med på fritiden

Har ingen att vara med på fritiden

1226 2 17
Hej
Jag är en sexton årig kille (snart sjutton) som precis har börjat i tvåan på gymnasiet. Jag trivs helt ok i klassen och har några vänner som jag umgås med i skolan. Mitt problem är att jag knappt har några vänner utanför skolan och därför blir jag aldrig bjuden på fester.

När jag var yngre d.v.s. under mellanstadiet så hade jag massor av kompisar som jag umgicks med hela tiden. En av dem var en kille som jag hade känt sedan dagis, vi två kom bra överens och delade ett stort intresse för datorspel. Vi umgicks så ofta att det tillslut bara blev han som jag ringde till. Detta gjorde att jag och mina andra vänner långsamt gled längre och längre isär utan att jag tänkte på det.

När jag sedan började i sexan (alltså högstadiet) hamnade jag i en ny klass ihop med denna killen igen. Vi spenderade rasterna som vi brukade göra, genom att spela spel på våra mobiler eller nintendo ds som vi tog med till skolan. I den gamla klassen tyckte ingen att det var något konstigt med detta med att spela på rasten men i den nya klassen var spelande sett som töntigt, vi blev alltså snabbt utstötta. Under hela högstadietiden var vi båda utstötta och dem ända andra som vi kunde umgås med var några killar från parallellklassen som vi träffade i skolan då och då. Annars var det vi två som höll ihop och träffades på fritiden. 

Efter ett tag märkte jag att min kompis aldrig mer ville träffas på fritiden, jag frågade honom gång på gång om han ville hitta på något men han gav alltid svaret att han inte orkade. Jag tror att han blev så deprimerad av mobbningen att han bara stängde in sig framför sin dator helt och hållet. Eftersom han aldrig mer ville ses utanför skoltid blev jag utan vänner på fritiden.

Någon gång i åttan märkte jag ett problem hos mig själv också, jag hade problem med att prata med andra människor. Saker som ögon kontakt, svara på frågor och att kunna vara avslappnad under ett samtal började kännas omöjliga. Problemet gjorde att jag började stänga in mig för att jag ofta gjorde bort genom att jag sa fel saker eller betedde mig konstigt. I första året av gymnasiet började jag på en rehabilitering och där fick jag diagnosen AS (asperger). Diagnosen asperger gör att man får svårt med att komunicera med andra människor. 
Rehabiliteringen har gjort det lättare men jag lider fortfarande av det.

Nu i gymnasiet har jag lyckats skaffa några vänner att umgås med i skolan men alla åker hem till sig efter skolan så att vi aldrig träffas efteråt. När det kommer till fritiden så har jag bara mina två jämnåriga kusiner, en av killarna från parallell klassen som jag sällan träffar och mina nya gymnasiekompisar. Alla dessa är personer som jag skulle kunna träffa men inte riktigt vågar, dels för att de har sina egna kompisgäng som jag inte vill tränga mig på hos och dels för att jag inte vågar på grund av min diagnos. 

Jag skulle väldigt gärna vilja ha någon att vara med på t.ex. halloween, nyår och annars. Ensamheten tar livet av mig men jag vet inte vad jag ska göra åt min situation? Snälla hjälp!Gråter 

     
      
vart bor du`?
Anonym0010: Hej
Jag är en sexton årig kille (snart sjutton) som precis har börjat i tvåan på gymnasiet. Jag trivs helt ok i klassen och har några vänner som jag umgås med i skolan. Mitt problem är att jag knappt har några vänner utanför skolan och därför blir jag aldrig bjuden på fester.

När jag var yngre d.v.s. under mellanstadiet så hade jag massor av kompisar som jag umgicks med hela tiden. En av dem var en kille som jag hade känt sedan dagis, vi två kom bra överens och delade ett stort intresse för datorspel. Vi umgicks så ofta att det tillslut bara blev han som jag ringde till. Detta gjorde att jag och mina andra vänner långsamt gled längre och längre isär utan att jag tänkte på det.

När jag sedan började i sexan (alltså högstadiet) hamnade jag i en ny klass ihop med denna killen igen. Vi spenderade rasterna som vi brukade göra, genom att spela spel på våra mobiler eller nintendo ds som vi tog med till skolan. I den gamla klassen tyckte ingen att det var något konstigt med detta med att spela på rasten men i den nya klassen var spelande sett som töntigt, vi blev alltså snabbt utstötta. Under hela högstadietiden var vi båda utstötta och dem ända andra som vi kunde umgås med var några killar från parallellklassen som vi träffade i skolan då och då. Annars var det vi två som höll ihop och träffades på fritiden. 

Efter ett tag märkte jag att min kompis aldrig mer ville träffas på fritiden, jag frågade honom gång på gång om han ville hitta på något men han gav alltid svaret att han inte orkade. Jag tror att han blev så deprimerad av mobbningen att han bara stängde in sig framför sin dator helt och hållet. Eftersom han aldrig mer ville ses utanför skoltid blev jag utan vänner på fritiden.

Någon gång i åttan märkte jag ett problem hos mig själv också, jag hade problem med att prata med andra människor. Saker som ögon kontakt, svara på frågor och att kunna vara avslappnad under ett samtal började kännas omöjliga. Problemet gjorde att jag började stänga in mig för att jag ofta gjorde bort genom att jag sa fel saker eller betedde mig konstigt. I första året av gymnasiet började jag på en rehabilitering och där fick jag diagnosen AS (asperger). Diagnosen asperger gör att man får svårt med att komunicera med andra människor. 
Rehabiliteringen har gjort det lättare men jag lider fortfarande av det.

Nu i gymnasiet har jag lyckats skaffa några vänner att umgås med i skolan men alla åker hem till sig efter skolan så att vi aldrig träffas efteråt. När det kommer till fritiden så har jag bara mina två jämnåriga kusiner, en av killarna från parallell klassen som jag sällan träffar och mina nya gymnasiekompisar. Alla dessa är personer som jag skulle kunna träffa men inte riktigt vågar, dels för att de har sina egna kompisgäng som jag inte vill tränga mig på hos och dels för att jag inte vågar på grund av min diagnos. 

Jag skulle väldigt gärna vilja ha någon att vara med på t.ex. halloween, nyår och annars. Ensamheten tar livet av mig men jag vet inte vad jag ska göra åt min situation? Snälla hjälp!Gråter 

     
      

Spana också in:

När du ser en person som du kan tänka dig umgås med så kan du hitta något som ni har gemensamt och diskret påpeka det, du behöver inte göra det direkt utan du kan göra det under snackets gång, bara slappna av och prata med någon. Du ska inte alls bry dig om de du säger, bara va dig själv så kommer det nog gå bra. Good luck m8

Anonym0010: Hej
Jag är en sexton årig kille (snart sjutton) som precis har börjat i tvåan på gymnasiet. Jag trivs helt ok i klassen och har några vänner som jag umgås med i skolan. Mitt problem är att jag knappt har några vänner utanför skolan och därför blir jag aldrig bjuden på fester.

När jag var yngre d.v.s. under mellanstadiet så hade jag massor av kompisar som jag umgicks med hela tiden. En av dem var en kille som jag hade känt sedan dagis, vi två kom bra överens och delade ett stort intresse för datorspel. Vi umgicks så ofta att det tillslut bara blev han som jag ringde till. Detta gjorde att jag och mina andra vänner långsamt gled längre och längre isär utan att jag tänkte på det.

När jag sedan började i sexan (alltså högstadiet) hamnade jag i en ny klass ihop med denna killen igen. Vi spenderade rasterna som vi brukade göra, genom att spela spel på våra mobiler eller nintendo ds som vi tog med till skolan. I den gamla klassen tyckte ingen att det var något konstigt med detta med att spela på rasten men i den nya klassen var spelande sett som töntigt, vi blev alltså snabbt utstötta. Under hela högstadietiden var vi båda utstötta och dem ända andra som vi kunde umgås med var några killar från parallellklassen som vi träffade i skolan då och då. Annars var det vi två som höll ihop och träffades på fritiden. 

Efter ett tag märkte jag att min kompis aldrig mer ville träffas på fritiden, jag frågade honom gång på gång om han ville hitta på något men han gav alltid svaret att han inte orkade. Jag tror att han blev så deprimerad av mobbningen att han bara stängde in sig framför sin dator helt och hållet. Eftersom han aldrig mer ville ses utanför skoltid blev jag utan vänner på fritiden.

Någon gång i åttan märkte jag ett problem hos mig själv också, jag hade problem med att prata med andra människor. Saker som ögon kontakt, svara på frågor och att kunna vara avslappnad under ett samtal började kännas omöjliga. Problemet gjorde att jag började stänga in mig för att jag ofta gjorde bort genom att jag sa fel saker eller betedde mig konstigt. I första året av gymnasiet började jag på en rehabilitering och där fick jag diagnosen AS (asperger). Diagnosen asperger gör att man får svårt med att komunicera med andra människor. 
Rehabiliteringen har gjort det lättare men jag lider fortfarande av det.

Nu i gymnasiet har jag lyckats skaffa några vänner att umgås med i skolan men alla åker hem till sig efter skolan så att vi aldrig träffas efteråt. När det kommer till fritiden så har jag bara mina två jämnåriga kusiner, en av killarna från parallell klassen som jag sällan träffar och mina nya gymnasiekompisar. Alla dessa är personer som jag skulle kunna träffa men inte riktigt vågar, dels för att de har sina egna kompisgäng som jag inte vill tränga mig på hos och dels för att jag inte vågar på grund av min diagnos. 

Jag skulle väldigt gärna vilja ha någon att vara med på t.ex. halloween, nyår och annars. Ensamheten tar livet av mig men jag vet inte vad jag ska göra åt min situation? Snälla hjälp!Gråter 

     
      
Jag känner så igen mig! Det värsta är också att de få vänner jag har har egna vänner utanför skolan, vilket jag inte har. Dessutom känner jag att jag inte har någon lust att vara med de vänner jag faktiskt har. Går på högstadiet och allt jag kan tänka på är att äntligen få börja på gymnasiet och skaffa nya vänner.