Så jag tänkte göra en deppig tråd, buhu osv. Jag saknar fantasin att göra något annat också. Alltså det är bara i perioder jag känner mig ensam, när jag inte är helt uppslukad i något. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget har några vänner (menar nog nära vänner här), då jag bott isolerat så länge nu.
Jag har inget emot att vara ensam, ofta så vill jag över allt annat vara just ensam. Iaf rent fysiskt. Men man kan inte vara ensam hela livet. När jag var med en vän till mig och vi gick på stan så skämtade hon om att jag skulle bli som en gammal man som gick omkring med bara hundar som vänner. Och jag blev typ ledsen av det ,och tog det inte så seriöst. Tänkte att hon pratade om sigsjälv först och främst (rationalisering från min sida). Men tänk om det är sant, tänk om det är vad jag skapar?
Jag tänker naivt att det här bara är en övergående period, men tänk om det är en permanent period? Precis på samma sätt som Lenins USSR aldrig nådde kommunismen....
Vissa menar att det beror på otur typ, men tänk om problemet var strukturellt.
Vill du träffa andra som är lika djupa som du eller vad menar du?
jhdsfkgfdgh:
Vill du träffa andra som är lika djupa som du eller vad menar du?
Jag vill nog helst slippa "djupa människor" dom är ofta supertråkiga.
Som jag nämnde tidigare så upplever jag ofta att människor upprepar beteenden. Jag vet inte om det tyder på en narcissistisk åder hos mig ,men jag uppfattar exempelvis ofta det människor gör och säger som att dom härmar mig. Jag vet inte varför det är något att vara stolt över, eftersom att jag i min tur härmar andra. Men då så känner jag mig som en länk i något större, typ.
Jag upplever ofta det som att även om jag har skilda kroppar med andra, så upprepar människor beteenden på ett sätt som skrämmer mig. Ibland så kan jag nästan uppfatta andra som ren materia, jag ser ingen mänsklighet där jag ser bara en robot. Jag kan även uppfatta mig själv så, som att jag bara upprepar impulser som kommer utanför min kropp. Det betyder inte att jag inte känner empati, bara det är precis som en robot som kan skapa empati känslor hos mig. Jag vet att det är skillnad i konsekvenser, och det är egentligen skillnaden mellan en människa och en robot som skapar empati hos mig.
Ofta är jag dock rädd att handla naivt efter denna insikten, överhuvudtaget så känner jag det som att vad jag gör lätt kan blir uppfattat på sätt som förvånar mig. Då undviker jag att agera.
Jag hatar verkligen när jag tolkar in mitt inflytande i olika sammanhang, jag vet inte, det känns spontant som det vore bättre om jag inte gjorde det. Men samtidigt så kan jag såklart inte sluta att spontant gilla det, narcissism i vardagen eller något.
Kanske inte borde kalla det narccisism, det är iaf enligt mig både jobbigt och härligt samtidigt. Man får en kick att man gjort något utan att göra något.
Jag uppfattar också många som väldigt gnälliga, personer som har problem med tjejer speciellt. Jag vet inte riktigt, jag stör mig på att jag blir provocerad på det. Det känns som att jag identifierar mig med dessa personer på en nivå jag inte riktigt vill erkänna.
Det känns som att jag måste spela en roll i alla sociala sammanhang....
space:
Det känns som att jag måste spela en roll i alla sociala sammanhang....
Vilken roll?
space:
Jag vill nog helst slippa "djupa människor" dom är ofta supertråkiga.
Det är bara tråkigt ja.
jhdsfkgfdgh:
Det är bara tråkigt ja.
Vad tycker du är roligt då? Frågar efter som jag då vet vad för roll som kan fungera bäst att spela 😀
space:
Vad tycker du är roligt då? Frågar efter som jag då vet vad för roll som kan fungera bäst att spela 😀
gillar bara när människor är sig själva och inte försöker spela någon roll, gör som de själv vill.. o så..
gillar bara när människor är sig själva och inte försöker spela någon roll, gör som de själv vill.. o så..
aha, fast för mig betyder det att jag är olika roller. men jag håller med om att det är osexigt att försöka göra saker för att få bekräftelse av andra. det är väl det de flesta gör dock, och ibland så är jag rädd för konsikvenserna om jag inte spelar med i den logiken. om jag är totalt likgiltig. antingen så blir man då avgudad , vilket man inte vill vilket du fint påpekar. eller så sårar man bara den andras narccisitiska ådra vilket förstör relationen. FAST egentligen det är bara genom att vara så brutal som det kan uppstå någon genuin värme till att börja med! frågan är varför jag inte agerar efter detta, nu när jag har den insikten?
