Forumet - jag känner mig missförstådd hela tiden

jag känner mig missförstådd hela tiden

656 0 3
Jag finner inga ord på hur jag känner just nu, mitt liv är som en läskig dröm som vägrar ta slut. 
Mina andra inlägg handlar om samma sak men jag ska försöka sammanfatta det hela kort.

Pga min diagnos har framförallt min släkt och föräldrar, framförallt mina föräldrar inte trott på mig eller på något sätt inte hjälp mig i sådana lägen där jag känner att jag vill och behöver mina föräldrars stöd. Det kan vara så som att jag vill ha hjälp med att flytta hemifrån till att lära mig om livet helt enkelt. Jag vill ha tips och råd om saker, som man förväntar sig av just sina föräldrar. Man lär sig inte allting i skolan. Man lär sig inte hur man betalar räkningar och flyttar hemifrån, det gjorde iaf inte jag. Inte så mycket att jag förstod. De va rätt lite vi fick lära oss om just sådant. 

Men det är det typen av stödet jag behöver av mina föräldrar känner jag men de vägrar hjälpa mig på något sätt och jag försöker förstå varför de inte förstår sådana enkla saker. Jag har på olika sätt försökt berätta vad för hjälp jag vill ha, jag har berättat för andra hur jag menar och de har förstått direkt och hjälpt mig genom att bara tro på mig. Men mina föräldrar gör inte det. jag vände mig då till några i släkten och där var det också att vissa visade att de inte trodde på mig. Jag försöker bara flytta hemifrån och pga att jag har en diagnos så behöver jag lite hjälp med sådant här för att kunna komma vidare och utvecklas som person och bli självständig. 

Mina föräldrar hjälper inte mig på så sätt för att de kommer med så usla ursäkter på varför det inte skulle gå, de säger att de ska hjälpa mig men de har inte hänt, de säger de inte tror på mig för att jag har sagt hur jag känner och har mått då tror dem att jag hittar på. De planerar och bestämmer helatiden mitt liv  fast jag inte bett om det, jag försöker att säga att jag vill inte ha så mycket hjälp, jag vill inte de ska hålla mig i handen eller vara så oroliga för mig att jag inte klarar av någonting, jag vill inte de ska nedvärdera mig och säga att jag ska gå upp till mitt rum och att jag ska ta ansvar bara för att jag en dag kände att jag mådde dåligt, och att de tror då jag inte klarar av min praktik för att jag hade en dålig dag eller mådde dåligt just den dagen. 

Jag vill bara ha tips och råd på hur man kommer vidare, jag vill ha tips och råd på vad man kan köpa för presenter vanliga tips och råd som alla vill ha, men jag vill inte de ska hindra mig från att utvecklas. för det är exakt det dom gör. De säger till mig att jag inte klarar av någonting, de säger inte rent ut att jag är dålig men de visar mig gång på gång att de inte tror ett dugg på mig för gamla handlingar som hände för några år sedan. de kopplar vissa saker som händer i nuläget till saker som hände för typ 2-3 år sedan. De tror att bara för jag mådde dåligt i gymnasiet så tror de automatiskt att jag ska göra samma sak igen, och bara för jag mår dåligt en dag så tror det att de kommer bli så som på gymnasiet, att jag mådde dåligt ofta. Man kan ha dåliga dagar, man kan bli sjuk, det betyder inte att man kommer vara sjuk eller ha dåliga dagar i ett helt år. Livet går ju upp och ner precis som med hur man mår, man mår bra och man mår dåligt. 


.