Forumet - Jag kan inte prata med mina föräldrar

Jag kan inte prata med mina föräldrar

237 0 5
Jag kan helt ärligt inte ha en konversation med mina föräldrar. Jag mår jätte dåligt utav det då det hela tiden jämt blir tjafs. Jag kan inte säga något om ekonominär, mina planer om framtiden eller jobb. Vad jag än säger så visar dem på olika sätt att de inte förstår mig men säger att dem förstår. Berättar jag om något om mina planer ekonomin eller liknande så börjar det först med att de lyssnar på mig och så fort de hör något enligt dem som är konstigt så ska de direkt ifrågasätta det. 

Tänk dig att du får massa frågor hela tiden som du inte kan svara på? Just för att de händer så mycket i ditt liv, du kan knappa tänka innan någon vet allt om vad du ska känna tycka och tänka. Du får inte säga något för vad du än säger så förstår dem men visar att de inte alls förstår. Så tillslut har du slutat prata med dem helt om vissa saker och varje gång ni pratar så blir de jämt att dessa saker kommer upp och då får du panik för dem förstår inte. 

hur gör man då, för de tror jag inte gör något åt detta utan frågar varför jag inte gör det och det och så vidare. Jag berättar för dem och de förstår men nej de gör dem inte för detta händer varje jävla gång vi pratar. Jag får inte liksom må dåligt eller känna eller tycka något utan jag kommer alltid vara deras lilla flicka fast jag är 22 och klarar mig själv  och vill bli behandlad som en 22 åring också och inte känna mig som en 10 åring som inte klarar någonting och måste ha deras hjälp. JAG HATAR ATT NÅGON HJÄLPER MIG! 
Jag tror att en del av att växa upp är att inse att man ska göra som man själv tycker oavsett vad andra säger, så länge det inte är kriminellt eller så (men det förstår alla).

Gör såhär att du säger till dina föräldrar nästa gång ni grälar att du inte tänker prata med dem innan de har lärt sig att behandla dig som du förtjänar att bli behandlad. Förklara att du känner dig som en 10-åring när de pratar med dig.

Funkar inte det här så är det kanske inte så mycket som går att göra åt det.

Lazarus: Jag tror att en del av att växa upp är att inse att man ska göra som man själv tycker oavsett vad andra säger, så länge det inte är kriminellt eller så (men det förstår alla).

Gör såhär att du säger till dina föräldrar nästa gång ni grälar att du inte tänker prata med dem innan de har lärt sig att behandla dig som du förtjänar att bli behandlad. Förklara att du känner dig som en 10-åring när de pratar med dig.

Funkar inte det här så är det kanske inte så mycket som går att göra åt det.
Jag har försökt med typ allting. De glömmer hela tiden bort och så är det samma sak om och om igen.

Detta är inte bara föräldrar utan släkt också som gör samma sak.
De baserar sig på något som de bara antar och jag känner mig så himla kränkt och liren. De är som om de jämför mig med en 10 åring och jag måste då påpeka att en 10 åring kan ju inte det och det och 22 åringar kan detta osv. Det ska inte vara såhär att en 23 åring blir ifrågasatt när de är för fan normalt att göra vissa grejer när man är i den åldern då blir de nästan komiskt att folk säger att man inte får göra det.
tex så tyckte dem att jag gjorde fel i att åka klockan 10 på kvällen fredag och möta min pojkvän, eller t.ex att ifrågasätta om jag kan praktisera bara för jag har avslutat praktikerna för jag inte kände de va helt rätt. Ska jag då få höra att jag inte kan praktisera eller få höra att jag inte vill ha ett jobb eller att jag är lat? Eller att jag inte kan arbeta pga dålig uthållighethet? 

Josbec:
Jag har försökt med typ allting. De glömmer hela tiden bort och så är det samma sak om och om igen.

Det låter som att dina föräldrar lärt in ett beteende och ett beteende är extremt svårt att ändra på. Om du ska få förändring i det måste dem själva konstant tänka på att uppföra sig annorlunda mot dig och ha en vilja att förändras. Om de inte har det så blir det nog svårt för dig men fortsätt att stå på dig!
Josbec:
Det ska inte vara såhär att en 23 åring blir ifrågasatt när de är för fan normalt att göra vissa grejer när man är i den åldern då blir de nästan komiskt att folk säger att man inte får göra det.
tex så tyckte dem att jag gjorde fel i att åka klockan 10 på kvällen fredag och möta min pojkvän, eller t.ex att ifrågasätta om jag kan praktisera bara för jag har avslutat praktikerna för jag inte kände de va helt rätt. Ska jag då få höra att jag inte kan praktisera eller få höra att jag inte vill ha ett jobb eller att jag är lat? Eller att jag inte kan arbeta pga dålig uthållighethet? 
Håller med dig, till viss del. Bor du i dina föräldrars hus? Isåfall måste du acceptera att de inte tycker att det är okej att du lämnar huset kl. 10 på kvällen, även fast det är löjligt. De har ju faktiskt regler du måste följa om du är inneboende. Dock så kanske de bara brydde sig och blev oroliga (de flesta föräldrar oroar sig hela livet för sina barn verkar det som). Sverige har ju blivit lite mer osäkert på senare tiden.

Spana också in:


Me&Myself:
Det låter som att dina föräldrar lärt in ett beteende och ett beteende är extremt svårt att ändra på. Om du ska få förändring i det måste dem själva konstant tänka på att uppföra sig annorlunda mot dig och ha en vilja att förändras. Om de inte har det så blir det nog svårt för dig men fortsätt att stå på dig!
Håller med dig, till viss del. Bor du i dina föräldrars hus? Isåfall måste du acceptera att de inte tycker att det är okej att du lämnar huset kl. 10 på kvällen, även fast det är löjligt. De har ju faktiskt regler du måste följa om du är inneboende. Dock så kanske de bara brydde sig och blev oroliga (de flesta föräldrar oroar sig hela livet för sina barn verkar det som). Sverige har ju blivit lite mer osäkert på senare tiden.
Nej alltså då bodde jag hemma men nu bor jag inneboende hos min pojkvän som bor inboende hos en bekant. Abeslut förstår jag deras tänk men jag menar att de är ju normalt om kanske är yngre att man inte åker så sent. Jag menar de finns kanske 96orkar som är ute sent och då tycker jag de är mer logiskt att om man är 22 så är det mer normalt. En 10 13 åring kanske inte är ute lika sent. Jag har en sk gammal inställning kring olika saker tex att man har det stabilt osv innan man skaffar barn, både boende och med sig själv och ekonomiskt. Folk i min ålder eller yngre typ 18 år har ju redan skaffat barn och bor ihop och förlovat sig och allt. Jag har ju liksom knappt ett jobb.. Vilket jag tycker är lite komiskt då det oftast är oplanerade graviditeter. Och så är de så roligt att dem dessutom har hamnat snett plus att de bor liksom på samma ställe 

Josbec:
Nej alltså då bodde jag hemma men nu bor jag inneboende hos min pojkvän som bor inboende hos en bekant. Abeslut förstår jag deras tänk men jag menar att de är ju normalt om kanske är yngre att man inte åker så sent. Jag menar de finns kanske 96orkar som är ute sent och då tycker jag de är mer logiskt att om man är 22 så är det mer normalt. En 10 13 åring kanske inte är ute lika sent. Jag har en sk gammal inställning kring olika saker tex att man har det stabilt osv innan man skaffar barn, både boende och med sig själv och ekonomiskt. Folk i min ålder eller yngre typ 18 år har ju redan skaffat barn och bor ihop och förlovat sig och allt. Jag har ju liksom knappt ett jobb.. Vilket jag tycker är lite komiskt då det oftast är oplanerade graviditeter. Och så är de så roligt att dem dessutom har hamnat snett plus att de bor liksom på samma ställe 
Okej, påminn dina föräldrar om att du är myndig och tar ansvar för dina egna handlingar samt DITT liv. De ska inte kunna bestämma över dig sådär... Prata med dem, fortsätt jobba med problemet eller släpp det. Ibland är det inte värt att lägga ner tiden på problemet och ibland är det visst det för att man vill ha den där skillnaden i sitt liv. Det är nog de sista råden jag har att komma med till dig. Lycka till!