Jag hatar henne men fortfarande älskar jag henne... Hon bryr sig vid fel tillfälle, man kan inte säga upp sig från att vara mamma men helt plötsligt va en... Hon orkar inte/har inte tid för mig, tydligen är jag inte viktig nog att göra sig tid för. Ibland kan hon få mig att hata mig själv... och få mig att vela straffa mig själv och henne, även fast jag vet att ja straffar mig själv mer än vad jag straffar henne fast det känns skönt att göra saker hon inte vill jag ska göra bakom hennes rygg. Även fast att pappa inte heller är med mig så känns det i alla fall som om han förstår mig och älskar mig. Jag är självständig och behöver inte mina föräldrar, om de har valt att hålla sig borta så kan de fortsätta att hålla sig borta... De förstör för mig och tar bort det som faktiskt betyder något för mig och det är mina kompisar. Jag får aldrig göra saker med dem för att min mamma är "rädd om mig" och vill ha mig hemma... Men väl när jag stannar hemma så pratar hon inte med mig... hon försöker inte ens spendera tid med mig eller ens göra mig glad. Hon blir arg på mig för minsta lilla sak och skyller allt på alla andra... Hon klagar på andra föräldrar att de inte spenderar tillräckligt tid med sina barn och tycker synd om dem... MEN SE DIG OM KVINNA, SLUTA BRY DIG OM ANDRA BARN FÖR EN STUND OCH SE DIG OMKRING OCH SE VA FAN DU HÅLLER PÅ MED! SLUTA DÖMMA ANDRA NÄR DU SJÄLV HÅLLER PÅ SOM DEM GÖR! Fattar inte ens varför jag orkar vara den "perfekta" dottern längre... Hon får mig att vela skada mig själv men jag vill varken göra mina föräldrar besvikna eller arga, så jag vågar inte... Vad är det för fel på mig? Varför kan de inte bara sluta bry sig helt så jag kan vara glad igen... Jag behöver dem inte längre... När jag väl behöver dem så finns de inte där och de kan inte bara hoppa in som föräldrar när de väl känner för det...