Forumet - på tal om döden

på tal om döden

1804 1 48

Både ja och nej. 

Är nog mest rädd över hanterandet av min döda kropp. Tanken på förruttnelse eller brända ben är inte trevlig. 
Förlikade mig tidigt vid att döden inträffar för allt levande. Med en arkeolog till mor som gärna tog hem jobbet till den grad att vi sorterade brända ben på köksbordet så är det svårt att se det mystiska i döden. En död människa är död och det finns inget att vara rädd för egentligen.

Har alltid tänkt "live fast, die young" men är inte så säker längre. vill ådstakomma något i mitt liv, lämna efter mig något av värde om det så bara är värdefullt för en enda person.

Pendlar mellan en otrolig lust att dö och panik över att min kropp slutar fungera.
Är mer rädd för sjukdom än död, tror jag.

Både ja och nej.

Jag är "rädd" för att jag kanske missar saker som jag vill uppleva i livet. Jag är rädd att jag hittar något jag älskar och hinner inte uppleva det. Men samtidigt så gör det inte så mycket om jag dör. Svårt att förklara varför jag inte är rädd för att dö egentligen. Kanske har med hur lite jag uppskattar livet (i allmänhet) att göra. Dock skulle jag inte vilja dö ung... men men I'm too old to die young now.

Spana också in:


FruLiten: jag tänker typ; när jag är död vet jag inte om det. döden är för mig samma som hände före min födsel. Ingenting. Det hade väl varit tråkigt att dö, men jag är ju inte medvetande om att jag är död.
Vem bryr sig om hur dagarna går?
De vandrar som dem vill
Medborgare om etthundra år
Finns du ej längre till

Då har nån annan tagit din stol
Det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
Ner i din mörka grav

han skriver så bra den där cornelis


harfaningenjävlaaning: Och när jag inte hade någon puls en gång såg jag mig själv när dom återupplivade mig, det är nog det läskigaste som hänt mig.
Har en liknande upplevelse, cyklade och ramlade för något år sen och flög med huvudet först ner i huvudet. Jag har bara små minnen, men vet inte ens om minnena är äkta, men minns hjärtmassagen på akuten, minns hur folk skrek hej vilt och maskiner pep och jag var nog egentligen inte i medvetande. Jag minns inte när de häftade ihop min skalle men jag minns att jag ville dö. Jag har aldrig någonsin haft sån dödslängtan som jag hade den gången. 

FruLiten:
Har en liknande upplevelse, cyklade och ramlade för något år sen och flög med huvudet först ner i huvudet. Jag har bara små minnen, men vet inte ens om minnena är äkta, men minns hjärtmassagen på akuten, minns hur folk skrek hej vilt och maskiner pep och jag var nog egentligen inte i medvetande. Jag minns inte när de häftade ihop min skalle men jag minns att jag ville dö. Jag har aldrig någonsin haft sån dödslängtan som jag hade den gången. 
Tror det är ganska vanligt att man ser sig själv om man håller på o dö, vet många som har sett sig själva... För mig var det som om jag stog i ett hörn och bara kollade på allt

FruLiten: Är du rädd för att dö?
Nej, det är jag inte. Tvärtom. Det är skönt att slippa vara rädd. Dödsrädsla verkar ligga bakom så mycket destruktivitet. 

FruLiten: Varför inte?
Jag tycker inte att livet är så mycket att hänga i påskriset. Det är inte hela skälet, men det kanske räcker: en stor del av rädslan för döden tror jag ofta kan hänga samman med att man värdesätter livet högt och är rädd för att gå miste om det. 

Tycker Koalan är rätt spot on, jag är inte rädd för att jag förr eller senare inte kommer leva längre, däremot är det en aning obehagligt att tänka på vad man vill ska hända med kroppen sen. Tror nog att jag vill kremeras trots allt.

Håller väldigt mycket med om detta också:
koalan: . vill ådstakomma något i mitt liv, lämna efter mig något av värde om det så bara är värdefullt för en enda person.
Att glömmas bort allför fort är väl det som kanske är en aning skrämmande.

Jag är rädd för att se döden komma. Att jag själv ska hinna uppfatta att jag är hjälplös i vad som komma skall. T ex att vara med i en bilolycka och hinna inse att man är på väg rakt i en krasch. Är rädd för att bli rädd, att jag ska ha ont. Men vad som händer efteråt är jag inte rädd för, jag kan ju inte göra så mycket och jag kommer inte känna eller uppfatta något. Det vore schysst om det fanns ett liv efter detta, hoppas starkt på att det i så fall inkluderar mycket jordgubbsglass och vinyler.

 

Längre jag går

mer syns mina spår

i en linje på stranden

som följs av den röda randen.

  Kittlar till i handen 

som mellan tårna i den mjuka sanden

känslor sköljs över med tårar

      allt svider

än är det inte över..

I solens glöd

som färgar himlen röd

På stranden luktar det salt och död

Spår efter djupa och  blödande sår

Våg efter våg

i en kropp

sköljs allt över

I spåren på den röda stranden

där kroppen en gång låg

färgade sanden röd.

Rusande vågor sveper bort alla spår

som ett skenande tåg

Glöden har slocknat

sanden blev svart

Havet tyst

Döden jag har kysst

Hoppet jag inte såg. 


Personligen tycker jag att döden blir obehaglig att tänka på först när man lägger in en tidsaspekt i det. Hur länge ska jag vara död? Kommer jag märka att jag är död så länge? Jag är inte rädd för smärtan, även om det vore riktigt drygt att dö i en utdragen sjukdom, men det är just det här med att vara död så länge..